Job 16
1 But Job answered and said:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 Of such things as these I have heard enough! Miserable comforters are ye all!
Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.
3 Will there ever be an end to words of wind? What stirreth thee up, that thou answerest?
Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?
4 I also might speak like you, If ye were now in my place; I might string together words against you, And shake my head at you.
Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.
5 I would strengthen you with my mouth, And the consolation of my lips should sustain you.
Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.
6 If I speak, my grief is not assuaged; And if I forbear, it doth not leave me.
Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.
7 For now He hath quite exhausted me; Thou hast desolated all my house!
Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.
8 Thou hast seized hold of me, and this is a witness against me; My leanness riseth up and testifieth against me to my face.
Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.
9 His anger teareth my flesh, and pursueth me; He gnasheth upon me with his teeth; My adversary sharpeneth his eyes upon me.
I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.
10 They gape for me with their mouths; In scorn they smite me on the cheek; With one consent they assemble against me.
Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.
11 God hath given me a prey to the unrighteous, And delivered me into the hands of the wicked.
Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.
12 I was at ease, but he hath crushed me; He hath seized me by the neck, and dashed me in pieces; He hath set me up for his mark.
Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;
13 His archers encompass me around; He pierceth my reins, and doth not spare; He poureth out my gall upon the ground.
från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.
14 He breaketh me with breach upon breach; He rusheth upon me like a warrior.
Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.
15 I have sewed sackcloth upon my skin, And thrust my horn into the dust.
Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,
16 My face is red with weeping, And upon my eyelids is deathlike darkness.
Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.
17 Yet is there no injustice in my bands. And my prayer hath been pure.
Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!
18 O earth! cover not thou my blood, And let there be no hiding-place for my cry!
Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.
19 Yet even now, behold, my witness is in heaven, And he who knoweth me is on high.
Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.
20 My friends have me in derision, But my eye poureth out tears unto God.
Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,
21 O that one might contend for a man with God, As a man contendeth with his neighbor!
Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.
22 For when a few years shall have passed, I shall go the way whence I shall not return.
Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.
