Ecclesiastes 3
1 For every thing there is a fixed period, and an appointed time to every thing under heaven: —
All ting hafva sin tid, och allt det man företager under himmelen hafver sina stund.
2 A time to be born, and a time to die. A time to plant, and a time to pluck up what is planted.
Födas hafver sin tid, dö hafver sin tid; plantera hafver sin tid, upprycka det som planteradt är hafver sin tid.
3 A time to kill, and a time to heal. A time to breaking down, and a time to build up.
Dräpa hafver sin tid, läka hafver sin tid; nederbryta hafver sin tid, bygga hafver sin tid.
4 A time to weep, and a time to laugh. A time to mourn, and a time to dance.
Gråta hafver sin tid, le hafver sin tid; klaga hafver sin tid, dansa hafver sin tid.
5 A time to cast stones asunder, and a time to gather stones together. A time to embrace, and a time to refrain from embracing.
Förkasta sten hafver sin tid, församia sten hafver sin tid; famntaga hafver sin tid, hafva famntag fördrag hafver sin tid.
6 A time to seek, and a time to lose. A time to keep, and a time to cast away.
Uppsöka hafver sin tid, borttappa hafver sin tid; behålla hafver sin tid, bortkasta hafver sin tid.
7 A time to rend, and a time to sew. A time to keep silence, and a time to speak.
Sönderrifva hafver sin tid, sammansömma hafver sin tid; tiga hafver sin tid, tala hafver sin tid.
8 A time to love, and a time to hate. A time of war, and a time of peace.—
Älska hafver sin tid, hata hafver sin tid; strid hafver sin tid, frid hafver sin tid.
9 What profit hath he who laboreth from that with which he wearieth himself?
Man arbete huru man vill, så kan man intet mer uträtta.
10 I have seen the business which God hath given to the sons of men to exercise themselves therewith.
Deraf såg jag den mödo, som Gud menniskomen gifvit hafver, att de deruti skola plågade varda.
11 God maketh every thing good in its time; but he hath put the world into the heart of man, so that he understandeth not the work which God doeth, from the beginning to the end.
Men han gör all ting väl i sinom tid, och låter deras hjerta ängslas derom, huru det gå skall i verldene; ty menniskan kan dock icke finna uppå det verk, som Gud gör, hvarken begynnelse eller ända.
12 I know that there is nothing better for a man than that he should rejoice and enjoy good his life long.
Derföre märkte jag, att intet är bättre deruti, än att vara glad, och fara väl med sig i sina dagar.
13 But when a man eateth and drinketh, and enjoyeth good through all his labor, this is the gift of God.
Ty hvar och en menniska, som äter och dricker, och är vid ett godt mod i allt sitt arbete, det är en Guds gåfva.
14 I know that whatever God doeth, that shall be for ever. Nothing can be added to it, and nothing taken from it; and God doeth it that men may fear before him.
Jag märker, att allt det som Gud gör, det består alltid; man kan intet lägga dertill, eller taga derifrå; och sådant gör Gud, på det att man skall frukta honom.
15 That which is, was long ago; and that which is to be, hath already been; and God recalleth that which is past.
Hvad Gud gör, det blitver så, och hvad han göra vill, det måste ske; ty han tänker dertill, och fullföljer det.
16 Moreover, I saw under the sun that in the place of justice there was iniquity; and in the place of righteousness, iniquity.
Ytterligare såg jag under solene domaresäte, der var ett ogudaktigt väsende; och rättvisones säte, der voro ogudaktige.
17 Then said I in my heart, “God will judge the righteous and the wicked.” For there shall be a time for every matter and for every work.
Då tänkte jag i mitt hjerta: Gud måste döma den rättfärdiga och den ogudaktiga; ty allt det man företager, hafver sin tid, och all verk.
18 I said in my heart concerning the sons of men, that God will prove them, in order that they may see that they are like the beasts.
Jag sade i mitt hjerla om menniskors väsende: Skulle Gud utvälja dem, och låter det dock synas som de voro fä?
19 For that which befalleth the sons of men befalleth beasts: one lot befalleth both. As the one dieth, so dieth the other. Yea, there is one spirit in them, and a man hath no pre-eminence above a beast; for all is vanity.
Ty menniskone går såsom fä; såsom det dör, så dör ock hon, och hafva alle enahanda anda; och menniskan hafver intet mer än fä; ty allt är fåfängelighet.
20 All go to one place; all are from the dust, and all turn to dust again.
Allt far till ett rum; allt är gjordt af stoft, och varder till stoft igen.
21 Who knoweth the spirit of man, whether it goeth upward, and the spirit of a beast, whether it goeth downward to the earth?
Ho vet, om menniskones ande far uppåt, och fänadens ande nederåt, under jordena?
22 And so I saw that there is nothing better than that a man should rejoice in his labors; for that is his portion. For who shall bring him to see what shall be after him?
Derföre säger jag, att intet är bättre, än att en menniska är glad i sitt arbete; ty det är hennes del. Ty ho vill dertill komma henne, att hon ser hvad efter henne ske skall?
