Daniel 6
1 It pleased Darius to set over the kingdom a hundred and twenty satraps, which should be over the whole kingdom,
Darejaves fann för gott att sätta över riket ett hundra tjugu satraper, för att sådana skulle finnas överallt i riket.
2 and over them three presidents, of whom Daniel was one, that the satraps might give accounts to them, and the king might have no damage.
Och över dem satte han tre furstar, av vilka Daniel var en; inför dessa skulle satraperna avlägga räkenskap, så att konungen icke lede något men.
3 Then this Daniel was eminent above the presidents and satraps, because an excellent spirit was in him; and the king thought to set him over the whole realm.
Men Daniel gjorde sig bemärkt framför de andra furstarna och satraperna, ty en övermåttan hög ande var i honom, och konungen var betänkt på att sätta honom över hela riket.
4 Then the presidents and satraps sought to find occasion against Daniel in relation to the kingdom; but they could find no occasion nor fault; because he was faithful, and no error nor fault was found in him.
Då sökte de andra furstarna och satraperna att finna någon sak mot Daniel i det som angick riket. Men de kunde icke finna någon sådan sak eller något som var orätt, eftersom han var trogen i sin tjänst; ingen försummelse och intet orätt var att finna hos honom.
5 Then said these men, We shall not find any occasion against this Daniel, unless we find it against him concerning the law of his God.
Då sade männen: »Vi lära icke finna någon sak mot denne Daniel, om vi icke till äventyrs kunna finna en sådan i hans gudsdyrkan.»
6 Then these presidents and satraps rushed together to the king, and spake thus to him: King Darius, live forever!
Därefter skyndade furstarna och satraperna in till konungen och sade till honom så: »Må du leva evinnerligen, konung Darejaves!
7 All the presidents of the kingdom, the governors and the satraps, the counsellors and the prefects, have consulted together to establish a royal statute, and to make a firm decree, that whoever shall ask a petition of any god or man for thirty days, save of thee, O king, he shall be cast into the den of lions.
Alla rikets furstar, landshövdingarna och satraperna, rådsherrarna och ståthållarna hava rådslagit om att en kunglig förordning borde utfärdas och ett förbud stadgas, av det innehåll att vilken som helst som under trettio dagar vänder sig med bön till någon annan, vare sig gud eller människa, än till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen.
8 Now, O king, establish the decree and sign the writing that it be not changed, according to the law of the Medes and Persians which altereth not.
Så låt nu, o konung, härom utfärda ett förbud och sätta upp en skrivelse, som efter Mediens och Persiens oryggliga lag icke kan återkallas.»
9 Wherefore King Darius signed the writing and the decree.
I överensstämmelse härmed lät då konung Darejaves sätta upp en skrivelse och utfärda ett förbud.
10 Now when Daniel knew that the writing was signed, he went into his house, his windows being open in his chamber toward Jerusalem, and three times a day he kneeled upon his knees, and prayed and gave thanks before his God, as he had done before.
Men så snart Daniel hade fått veta att skrivelsen var uppsatt, gick han in i sitt hus, varest han i sin övre sal hade fönster som voro öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han tre gånger om dagen ned på sina knän och bad och tackade sin Gud, såsom han förut hade plägat göra.
11 Then these men rushed together, and found Daniel praying and making supplication before his God.
När männen nu skyndade till, funno de Daniel bedjande och åkallande sin Gud.
12 Then they came near and spake before the king concerning the royal decree: Hast thou not signed a decree, that every man who shall ask a petition of any god or man within thirty days, save of thee, O king, shall be cast into the den of lions? The king answered and said, The thing is true, according to the law of the Medes and Persians, which altereth not.
Därefter gingo de till konungen och frågade honom angående det kungliga förbudet: »Har du icke låtit sätta upp ett förbud, av det innehåll att vilken som helst som under trettio dagar vänder sig med bön till någon annan, vare sig gud eller människa, än till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen?» Konungen svarade och sade: »Jo, och det påbudet står fast efter Mediens och Persiens oryggliga lag.»
13 Then answered they and said before the king, Daniel, who is of the sons of the captives of Judah, regardeth not thee, O king, nor the decree which thou hast signed, but maketh his petition three times a day.
Då svarade de och sade till konungen: »Daniel, en av de judiska fångarna, aktar varken på dig eller på det förbud som du har låtit sätta upp, utan förrättar sin bön tre gånger om dagen.»
14 Then the king, when he heard these words, was much troubled, and set his heart to deliver him; and he labored till the going down of the sun to deliver him.
När konungen hörde detta, blev han mycket bedrövad och gjorde sig bekymmer över huru han skulle kunna rädda Daniel; ända till solnedgången mödade han sig med att söka en utväg att hjälpa honom.
15 Then these men assembled before the king, and said to the king, Know, O king, that the law of the Medes and Persians is, that no decree or statute which the king establisheth may be changed.
Då skyndade männen till konungen och sade till honom: »Vet, o konung, att det är en Mediens och Persiens lag att intet förbud och ingen förordning som konungen utfärdar kan återkallas.»
16 Then the king commanded that they should bring Daniel and cast him into the den of lions. And the king spake and said to Daniel, May thy God, whom thou servest continually, deliver thee!
Då lät konungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen och konungen talade till Daniel och sade: »Din Gud, den som du så oavlåtligen dyrkar, han må rädda dig.»
17 And a stone was brought and laid upon the mouth of the den; and the king sealed it with his own signet, and with the signet of his lords, that nothing concerning Daniel might be changed.
Och man förde fram en sten och lade den över gropens öppning, och konungen förseglade den med sitt eget och med sina stormäns signet, för att ingen förändring skulle kunna göras i det som nu hade skett med Daniel.
18 Then the king went to his palace, and passed the night fasting, and suffered not the concubines to be brought to him; and his sleep went from him.
Därefter gick konungen hem till sitt palats och tillbragte hela natten under fasta och lät inga kvinnor komma inför sig; och sömnen flydde honom.
19 Then the king arose very early in the morning, and went in haste to the den of lions.
Sedan om morgonen, när det dagades, stod konungen upp och gick med hast till lejongropen.
20 And when he came to the den, he cried with a troubled voice to Daniel; and the king spake and said to Daniel, O Daniel, servant of the living God, has thy God, whom thou servest continually, been able to deliver thee from the lions?
Och när han hade kommit nära intill gropen, ropade han på Daniel med ängslig röst; konungen talade till Daniel och sade: »Daniel, du den levande Gudens tjänare, har väl din Gud, den som du så oavlåtligen dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?»
21 Then said Daniel to the king, O king, live forever!
Då svarade Daniel konungen: »Må du leva evinnerligen, o konung!
22 My God hath sent his angel, and hath shut the lions' mouths, so that they have not hurt me; forasmuch as before him innocency was found in me; and also before thee, O king, have I done no wrong.
Min Gud har sänt sin ängel och tillslutit lejonens gap, så att de icke hava gjort mig någon skada. Ty jag har inför honom befunnits oskyldig; ej heller har jag förbrutit mig mot dig, o konung.
23 Then was the king exceedingly glad, and commanded that they should take Daniel up out of the den. So Daniel was taken up out of the den, and no manner of hurt was found upon him, because he trusted in his God.
Då blev konungen mycket glad, och befallde att man skulle taga Daniel upp ur gropen. Och när Daniel hade blivit tagen upp ur gropen, kunde man icke upptäcka någon skada på honom; ty han hade trott på sin Gud.
24 And the king commanded, and they brought those men who had accused Daniel, and cast them into the den of lions, them, their children, and their wives; and the lions had the mastery of them, and broke all their bones before they came to the bottom of the den.
Sedan lät konungen hämta de män som hade anklagat Daniel, och han lät kasta dem i lejongropen, med deras barn och hustrur; och innan de ännu hade hunnit till bottnen i gropen, föllo lejonen över dem och krossade alla deras ben.
25 Then King Darius wrote to all people, nations, and languages, that dwell in all the earth: Peace be multiplied to you!
Därefter lät konung Darejaves skriva till alla folk och stammar och tungomål som funnos på hela jorden: »Mycken frid vare med eder!
26 I make a decree, that in every government of my kingdom men tremble and fear before the God of Daniel; for he is the living God that endureth forever, and whose kingdom shall not be destroyed, and whose dominion shall endure to the end.
Härmed giver jag befallning att man inom mitt rikes hela område skall bäva och frukta för Daniels Gud. Ty han är den levande Guden, som förbliver evinnerligen; och hans rike är sådant att det icke kan förstöras, och hans välde består intill änden.
27 It is he that delivereth and rescueth, and worketh signs and wonders in heaven and in earth, who hath delivered Daniel from the power of the lions.
Han är en räddare och hjälpare, och han gör tecken och under i himmelen och på jorden, han som har räddat Daniel ur lejonens våld.»
28 This Daniel prospered in the reign of Darius, and in the reign of Cyrus the Persian.
Och denne Daniel steg i ära och makt under Darejaves' och under persern Kores' regeringar.
