Job 4
1 Then Eliphaz the Temanite answered,
Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 "If someone ventures to talk with you, will you be grieved? But who can withhold himself from speaking?
Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3 Look, you have instructed many, you have strengthened the weak hands.
Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
4 Your words have supported him who was falling, You have made firm the feeble knees.
dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
5 But now it is come to you, and you faint. It touches you, and you are troubled.
Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6 Isn't your piety your confidence? Isn't the integrity of your ways your hope?
Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7 "Remember, now, whoever perished, being innocent? Or where were the upright cut off?
Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
8 According to what I have seen, those who plow iniquity, and sow trouble, reap the same.
Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9 By the breath of God they perish. By the blast of his anger are they consumed.
för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
10 The roaring of the lion, and the voice of the fierce lion, the teeth of the young lions, are broken.
Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
11 The old lion perishes for lack of prey. The cubs of the lioness are scattered abroad.
Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12 "Now a thing was secretly brought to me. My ear received a whisper of it.
Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
13 In thoughts from the visions of the night, when deep sleep falls on men,
När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
14 fear came on me, and trembling, which made all my bones shake.
då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
15 Then a spirit passed before my face. The hair of my flesh stood up.
En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
16 It stood still, but I couldn't discern its appearance. A form was before my eyes. Silence, then I heard a voice, saying,
Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
17 'Shall mortal man be more just than God? Shall a man be more pure than his Maker?
»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
18 Look, he puts no trust in his servants. He charges his angels with error.
Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19 How much more, those who dwell in houses of clay, whose foundation is in the dust, who are crushed before the moth.
huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
20 Between morning and evening they are destroyed. They perish forever without any regarding it.
när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21 Isn't their tent cord plucked up within them? They die, and that without wisdom.'
Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»
