2 Samuel 19

1 It was told Joab, "Look, the king weeps and mourns for Absalom."

Och det vardt bådadt Joab: Si, Konungen gråter, och beklagar sig om Absalom.

2 The victory that day was turned into mourning to all the people; for the people heard it said that day, "The king grieves for his son."

Och vardt i den dagen en sorg af segren i hela folkena; förty folket hade i den dagen hört, att Konungen var bedröfvad om sin son.

3 So the people went quietly into the city that day, the way that people who are humiliated creep away when fleeing in battle.

Och folket drog sig bort i den dagen, så att det icke kom i staden, lika som ett folk drager sig bort, som till blygd kommet är, när det i strid flytt hafver.

4 The king covered his face, and he cried with a loud voice, "My son Absalom, Absalom, my son."

Men Konungen förskylde sitt ansigte, och ropade högt: Ack! min son Absalom! Absalom, min son, min son!

5 Then Joab went into the house to the king, and said, "Today you have humiliated the faces of all your servants, who have this day saved your life and the lives of your sons and of your daughters and the lives of your wives and the lives of your secondary wives;

Så gick Joab in uti huset till Konungen, och sade: Du hafver i dag till blygd gjort alla dina tjenare, som i dag undsatt hafva dina, dina söners, dina döttrars, dina hustrurs och dina frillors själar;

6 by loving those who hate you and hating those who love you. For you have made it clear today that commanders and servants are nothing to you. For you know that if Absalom were alive today, and all of us had died, then you would be pleased.

Så att du hafver dem kär som dig hata, och hatar dem som dig kär hafva; ty du låter dig märka i dag, att dig ligger ingen magt uppå höfvitsmännerna och tjenarena; utan jag märker i dag väl, att om allenast Absalom lefde dig, och vi alle i dag döde vore, det skulle dig tycka så godt vara.

7 Now therefore get up, go out and speak kindly to your servants. For I swear by YHWH, if you do not go out, not a man will remain with you this night, and that will be worse for you than all the evil that has happened to you from your youth until now."

Så statt nu upp, och gack ut, och tala vänliga med dina tjenare; ty jag svär dig vid Herran: Om du icke går ut, blifver icke en man qvar när dig öfver denna nattena; det skall vara dig värre, än allt det onda som öfver dig kommet är, ifrå din ungdom allt intill nu.

8 So the king got up and sat at the gate. And all the people were informed, saying, "Look, the king is sitting at the gate." And all the people came before the king. Meanwhile, Israel had fled each man to his tent.

Då stod Konungen upp, och satte sig i porten, och allo folkena vardt sagdt: Si, Konungen sitter i portenom. Så kom allt folket för Konungen; men Israel var flydd, hvar och en i sin hyddo.

9 All the people were at strife throughout all the tribes of Israel, saying, "The king delivered us out of the hand of our enemies, and he saved us out of the hand of the Philistines, but now he has fled from the land and from being over his kingdom.

Och allt folket kifvade tillhopa i alla Israels slägter, och sade: Konungen hafver hulpit oss utu våra fiendars hand, och förlossat oss utu de Philisteers hand, och hafver måst fly utaf landena för Absalom.

10 And Absalom, whom we anointed over us, is dead in battle. Now therefore why do you not speak a word of bringing the king back?" And the talk of all Israel came to the king.

Så är Absalom död blifven i stridene, den vi öfver oss smort hade; hvi ären I nu så stilla, att I icke hemten Konungen igen?

11 So king David sent to Zadok and to Abiathar the priests, saying, "Speak to the elders of Judah, saying, 'Why are you the last to bring the king back to his palace?

Och Konungen sände till Zadok och AbJathar Presterna, och lät säga dem: Taler med de äldsta i Juda, och säger: Hvi viljen I vara de siste, till att hemta Konungen hem i sitt hus igen? Ty hela Israels tal var kommet för Konungen i hans hus.

12 You are my brothers, you are my bone and my flesh. Why then are you the last to bring back the king?'

I ären mine bröder, mitt ben, och mitt kött; hvi viljen I då vara de siste, till att hemta Konungen igen?

13 And say to Amasa, 'Aren't you my bone and my flesh? Now then, God do so to me, and more also, if you aren't commander of the army before me continually in place of Joab. '"

Och till Amasa säger: Äst du icke mitt ben, och mitt kött? Gud göre mig det och det, om du icke skall blifva härhöfvitsman för mig, så länge du lefver, i Joabs stad.

14 Thus the heart of all the men of Judah was inclined as one man, so that they sent a message to the king, "Return, you and all your servants."

Och han bevekte alla Juda mäns hjerta, såsom ens mans; och de sände till Konungen: Kom igen, du och alle dine tjenare.

15 So the king returned and came to the Jordan. And Judah came to Gilgal, having come down to meet the king, to bring the king across the Jordan.

Så kom då Konungen igen. Och som han kom till Jordan, voro Juda män komne till Gilgal, till att draga neder emot Konungen, att de skulle föra Konungen öfver Jordan.

16 And Shimei the son of Gera, the Benjamite who was from Bahurim, hurried and came down with the men of Judah to meet king David,

Och Simei, Gera son, Jemini sons, som i Bahurim bodde, hastade sig, och drog neder med Juda män emot Konung David.

17 and a thousand men from Benjamin with him. But Ziba the servant of the house of Saul, and his fifteen sons and his twenty servants with him, waded through the Jordan ahead of the king,

Och med honom voro tusende män af BenJamin; desslikes ock Ziba, den tjenaren af Sauls hus, med hans femton söner, och tjugu tjenare, och de skyndade sig öfver Jordan;

18 and did the work of bringing the king across and to do whatever he wished. And Shimei the son of Gera fell down before the king, when he crossed the Jordan.

Och beredde färjona för Konungenom, att de skulle föra Konungens tjenare öfver, och göra det honom till vilja var. Och Simei, Gera son, föll neder för Konungen, då han for öfver Jordan;

19 Then he said to the king, "May my lord not consider punishment. Do not remember what your servant did wrong on the day when my lord the king left Jerusalem, so that the king should call it to mind.

Och sade till Konungen: Min Herre, tillräkna mig icke den missgerning, och kom icke ihåg, att din tjenare förtörnade dig den dagen, då min herre Konungen gick utu Jerusalem, och Konungen lägge ett icke på hjertat;

20 For your servant knows that I have sinned. Therefore, look, I have come today the first of all the house of Joseph to come down to meet my lord the king."

Ty din tjenare känner, att jag syndat hafver. Och si, jag är i dag den förste kommen utaf Josephs hus, att jag skulle draga neder emot min herra Konungen.

21 But Abishai the son of Zeruiah replied, "Should not Shimei be put to death for this, because he cursed YHWH's anointed?"

Men Abisai, ZeruJa son, svarade, och sade: Och skulle icke Simei derföre dö, som bannade Herrans smorda?

22 But David replied, "What does this have to do with you, you sons of Zeruiah, that you should become my adversaries today? Should anyone be put to death in Israel today? For do you not know that today I begin to rule over Israel?"

David sade: Hvad hafver jag beställa med eder, I ZeruJa barn, att I viljen i dag varda mig till Satan? Skulle i dag någor dö i Israel? Menar du att jag icke vet, att jag i dag är vorden Konung öfver Israel?

23 Then the king said to Shimei, "You will not die." And the king gave him his oath.

Och Konungen sade till Simei: Du skall icke dö; och Konungen svor honom.

24 Now Mippibaal son of Jonathan son of Saul came down to meet the king, and he had neither cared for his feet nor trimmed his beard nor washed his clothes, from the day the king departed until the day he came back safely.

Kom också MephiBoseth, Sauls son, neder emot Konungen, och hade intet ryktat sina fötter, eller sitt skägg, eller tvagit sin kläder, ifrå den dagen Konungen bortgången var, intill den dagen då han kom med frid.

25 And it happened when he came to Jerusalem to meet the king, that the king said to him, "Why did you not go with me, Mippibaal?"

Då han nu till Jerusalem kom, till att möta Konungenom, sade Konungen till honom: Hvi for du icke med mig, MephiBoseth?

26 So he answered, "My lord king, my servant deceived me. For your servant said to him, 'Saddle a donkey for me so that I may ride on it and go with the king,' for your servant is lame.

Och han sade: Min herre Konung, min tjenare gjorde orätt emot mig; ty din tjenare tänkte: Jag vill sadla en åsna, och stiga deruppå, och rida till min herra Konungen; förty din tjenare är ofärdig.

27 And he has slandered your servant to my lord the king. But my lord the king did that which was good in my eyes, like an angel of God.

Dertill hafver han ock beklagat din tjenare för min herra Konungenom; men min herre Konungen är såsom en Guds Ängel, och må göra hvad honom täckes.

28 For though all my father's house were but men doomed to death before my lord the king, yet you placed your servant among those who eat at your table. From whom, then, could I have finer treatment?" But when he cried out to the king,

Ty allt mins faders hus hafver icke varit utan till döden skyldigt för minom herra Konungenom; så hafver du dock satt din tjenare ibland dem, som äta öfver ditt bord; hvad rätt hafver jag mer, eller hvad kan jag mer ropa till Konungen?

29 the king said, "Why do you multiply your words? I say: You and Ziba divide the property."

Konungen sade till honom: Hvad talar du mer härom? Jag hafver sagt det, du och Ziba skifter åkren med hvarannan.

30 And Mippibaal said to the king, "Yes, let him take it all, since my lord the king has come safely home."

MephiBoseth sade till Konungen: Han må tagan allsamman, efter min herre Konungen med frid hemkommen är.

31 Now Barzillai the Gileadite had come down from Rogelim, and he went with the king to conduct him from the Jordan.

Och Barsillai, den Gileaditen, kom neder ifrå Roglim, och for öfver Jordan för Konungen, på det han skulle ledsaga honom öfver Jordan.

32 Now Barzillai was a very old man, eighty years old; and he had provided for the king while he was staying at Mahanaim, for he was a very rich man.

Och Barsillai var fast gammal, väl åttatio år; han hade försörjt Konungen, medan han var i Mahanaim; ty han var en ganska väldig man.

33 And the king said to Barzillai, "Come over with me, and I will provide for your old age in Jerusalem with me."

Och Konungen sade till Barsillai: Du skall draga fram med mig; jag vill försörja dig med mig i Jerusalem.

34 But Barzillai said to the king, "How many more days would I have there, that I should go up with the king to Jerusalem?

Men Barsillai sade till Konungen: Hvad är det jag ännu hafver till att lefva, att jag ännu skulle draga upp med Konungenom till Jerusalem?

35 I am now eighty years old. Can I discern between good and bad? Can your servant taste what I eat or what I drink? Can I hear the voice of male and female singers? Why then should your servant be any further burden to my lord the king?

Jag är i dag åttatio år gammal; huru skulle jag känna hvad godt eller ondt är? Eller smaka hvad jag äter eller dricker? Eller höra hvad de sångare eller sångerskor sjunga? Hvi skulle din tjenare ytterligare besvära min herra Konungen?

36 Your servant will cross the Jordan with the king for a short distance. Why should the king compensate me in this way?

Din tjenare skall något litet fara med Konungenom öfver Jordan; hvi skulle Konungen göra mig en sådana vedergällning?

37 Please let your servant return, so that I may die in my own city near the tomb of my father and my mother. But look, here is your servant Kimham. Let him cross over with my lord the king, and do for him what seems good to you."

Låt din tjenare vända om igen, att jag må dö i minom stad, och varda begrafven i mins faders och mine moders grift. Si, der är din tjenare Chimham, den låt draga öfver med min herra Konungen; och gör honom hvad dig täckes.

38 And the king answered, "Kimham will go over with me, and I will do for him whatever I consider appropriate, and whatever you require of me I will do for you."

Konungen sade: Chimham skall draga öfver med mig, och jag vill göra honom hvad dig är till vilja; och allt det du bedes af mig, det vill jag göra dig.

39 All the people crossed over the Jordan, but the king remained. Then the king kissed Barzillai, and blessed him; and he returned to his own place.

Och då allt folket var kommet öfver Jordan, och Konungen desslikes, kysste Konungen Barsillai, och välsignade honom; och han vände om igen till sitt rum.

40 So the king went over to Gilgal, and Kimham went over with him. All the people of Judah brought the king over, and also half the people of Israel.

Och Konungen drog öfver till Gilgal, och Chimham for med honom; och allt Juda folk hade fört Konungen öfver; men Israels folk var icke utan hälften der.

41 Look, all the men of Israel came to the king, and said to the king, "Why have our brothers the men of Judah stolen you away, and brought the king, and his household, over the Jordan, and all David's men with him?"

Och si, då kommo alle Israels män till Konungen, och sade till honom: Hvi hafva våre bröder, Juda män, stulit dig, och hafva fört Konungen och hans hus öfver Jordan, och alla Davids män med honom?

42 The men of Judah answered the men of Israel, "Because the king is a close relative to us. Why then are you angry about this matter? Have we eaten at all at the king's cost? Has he given us a gift? Or has he brought us a portion?"

Då svarade de af Juda dem af Israel: Konungen är oss när åkommen; hvi ären I der vrede före? Menen I, att vi af Konungenom kost och skänker fått hafve?

43 Then the men of Israel answered the men of Judah, and said, "We have ten shares in the king, and we are the firstborn rather than you. Why then did you treat us with contempt? Were we not the first to speak of bringing back our king?" But the comments of the men of Judah were more forceful than the comments of the men of Israel.

Så svarade då de af Israel dem af Juda, och sade: Vi hafve tio sinom mer, med Konungenom, med David också, än I; hvi hafver du då så ringa aktat mig, att vi icke måtte hafva varit de förste, till att hemta vår Konung? Men de af Juda talade hårdare, än de män af Israel.