Job 4
1 Then Eliphaz the Temanite answered,
Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
2 "If someone ventures to talk with you, will you be grieved? But who can withhold himself from speaking?
Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
3 Look, you have instructed many, you have strengthened the weak hands.
Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
4 Your words have supported him who was falling, You have made firm the feeble knees.
Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
5 But now it is come to you, and you faint. It touches you, and you are troubled.
Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
6 Isn't your piety your confidence? Isn't the integrity of your ways your hope?
Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
7 "Remember, now, whoever perished, being innocent? Or where were the upright cut off?
Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
8 According to what I have seen, those who plow iniquity, and sow trouble, reap the same.
Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
9 By the breath of God they perish. By the blast of his anger are they consumed.
Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
10 The roaring of the lion, and the voice of the fierce lion, the teeth of the young lions, are broken.
Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
11 The old lion perishes for lack of prey. The cubs of the lioness are scattered abroad.
Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
12 "Now a thing was secretly brought to me. My ear received a whisper of it.
Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
13 In thoughts from the visions of the night, when deep sleep falls on men,
Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
14 fear came on me, and trembling, which made all my bones shake.
Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
15 Then a spirit passed before my face. The hair of my flesh stood up.
Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
16 It stood still, but I couldn't discern its appearance. A form was before my eyes. Silence, then I heard a voice, saying,
Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
17 'Shall mortal man be more just than God? Shall a man be more pure than his Maker?
Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
18 Look, he puts no trust in his servants. He charges his angels with error.
Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
19 How much more, those who dwell in houses of clay, whose foundation is in the dust, who are crushed before the moth.
Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
20 Between morning and evening they are destroyed. They perish forever without any regarding it.
Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
21 Isn't their tent cord plucked up within them? They die, and that without wisdom.'
Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
