Psalms 142

1 [A contemplation by David, when he was in the cave. A Prayer.] I cry with my voice to the LORD. With my voice, I ask the LORD for mercy.

En sång av David; en bön, när han var i grottan.

2 I pour out my complaint before him. I tell him my troubles.

Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.

3 When my spirit was overwhelmed within me, you knew my path. In the way in which I walk, they have hidden a snare for me.

Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.

4 Look on my right, and see; for there is no one who is concerned for me. Refuge has fled from me. No one cares for my soul.

När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.

5 I cried to you, LORD. I said, "You are my refuge, my portion in the land of the living."

Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

6 Listen to my cry, for I am in desperate need. Deliver me from my persecutors, for they are stronger than me.

Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.»

7 Bring my soul out of prison, that I may give thanks to your name. The righteous will surround me, for you will be good to me.

Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga. För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.