Numbers 11

1 The people were complaining in the ears of Jehovah. When Jehovah heard it, his anger was kindled; and Jehovah's fire burnt among them, and consumed some of the outskirts of the camp.

Och som folket gjordes otåligt, misshagade det för Herrans öron. Och då Herren hörde det, förgrymmade sig hans vrede, och Herrans eld fängde ibland dem, hvilken förtärde de yttersta lägren.

2 The people cried to Moses; and Moses prayed to Jehovah, and the fire abated.

Då ropade folket till Mose. Och Mose bad Herran; så försvann elden.

3 The name of that place was called Taberah, because Jehovah's fire burnt among them.

Och det rummet kallade man Thabeera; derföre, att Herrans eld hade sig upptändt ibland dem.

4 The mixed multitude that was among them lusted exceedingly: and the children of Israel also wept again, and said, "Who will give us flesh to eat?

Ty det meniga folk ibland dem hade fått lusta, och såto och greto samt med Israels barn, och sade: Ho kan fly oss kött till att äta?

5 We remember the fish, which we ate in Egypt for nothing; the cucumbers, and the melons, and the leeks, and the onions, and the garlic;

Vi komme ihåg den fisk, som vi åto till gäfves uti Egypten, och de cucumerer, meloner, purlök, rödlök och hvitlök;

6 but now we have lost our appetite. There is nothing at all except this manna to look at."

Men nu är vår själ borttorkad; vår ögon se intet annat än Man.

7 The manna was like coriander seed, and its appearance like the appearance of bdellium.

Och var Man såsom coriandersfrö, och så till seendes som bedellion.

8 The people went around, gathered it, and ground it in mills, or beat it in mortars, and boiled it in pots, and made cakes of it. Its taste was like the taste of fresh oil.

Och folket lopp hit och dit, och samkade tillhopa, molo det på qvarn, och stötte det sönder i mortare, och kokade det i grytor och gjorde sig der kakor af; och det hade en smak såsom en oljokaka.

9 When the dew fell on the camp in the night, the manna fell on it.

Och när daggen föll om nattena öfver lägret, så föll ock Man dermed.

10 Moses heard the people weeping throughout their families, every man at the door of his tent; and the anger of Jehovah was kindled greatly; and Moses was displeased.

Då nu Mose hörde folket gråta i deras slägter, hvar och en i sins tjälls dörr, då förgrymmade sig Herrans vrede svårliga. Och Mose vardt ock ångse.

11 Moses said to Jehovah, "Why have you treated with your servant so badly? Why haven't I found favor in your sight, that you lay the burden of all this people on me?

Och Mose sade till Herran: Hvi bekymrar du din tjenare; och hvi finner jag icke nåd för din ögon, att du så lägger på mig all folkens tunga?

12 Have I conceived all this people? Have I brought them forth, that you should tell me, 'Carry them in your bosom, as a nurse carries a nursing infant, to the land which you swore to their fathers?'

Hafver nu jag allt detta folket aflat eller födt, att du må säga till mig: Bär dem på dinom armom, såsom en amma bär ett barn, in uti det landet, som du deras fäder svorit hafver?

13 Where could I get meat to give to all this people? For they weep to me, saying, 'Give us meat, that we may eat.'

Hvar skulle jag nu taga kött, det jag allo desso folkena gifva skulle? De gråta för mig, och säga: Gif oss kött till att äta.

14 I am not able to bear all this people alone, because it is too heavy for me.

Jag förmår icke allt detta folket uppehålla allena; ty det är mig för svårt.

15 If you treat me this way, please kill me right now, if I have found favor in your sight; and do not let me see my wretchedness."

Och vill du så göra emot mig, så slå mig heldre ihjäl, om jag eljest hafver funnit nåd för din ögon, att jag icke så skall se min jämmer.

16 Jehovah said to Moses, "Gather to me seventy men of the elders of Israel, whom you know to be the elders of the people, and officers over them; and bring them to the Tent of Meeting, that they may stand there with you.

Och Herren sade till Mose: Församla mig sjutio män utaf de äldsta i Israel, de som du vetst att de äro de äldste och förmän i folkena, och haf dem fram för vittnesbördsens tabernakel, och ställ dem der när dig;

17 I will come down and talk with you there. I will take of the Spirit which is on you, and will put it on them; and they shall bear the burden of the people with you, that you not bear it yourself alone.

Så vill jag komma neder, och der tala med dig, och taga af dinom Anda, som öfver dig är, och få dem, att de måga draga tungan öfver folket med dig, att du icke drager honom allena.

18 "Say to the people, 'Sanctify yourselves against tomorrow, and you will eat flesh; for you have wept in the ears of Jehovah, saying, "Who will give us flesh to eat? For it was well with us in Egypt." Therefore Jehovah will give you flesh, and you will eat.

Och till folket skall du säga: Helger eder till morgons, att I mågen få äta kött; förty eder gråt är kommen inför Herrans öron; ty I sägen: Ho gifver oss kött till att äta; förty vi mådde väl uti Egypten? Derföre skall Herren gifva eder kött, att I äten;

19 You will not eat one day, nor two days, nor five days, neither ten days, nor twenty days,

Icke i en dag, icke i två, icke i fem, icke i tio, icke i tjugu dagar;

20 but a whole month, until it come out at your nostrils, and it is loathsome to you; because that you have rejected Jehovah who is among you, and have wept before him, saying, "Why did we come out of Egypt?"'"

Utan en månad långt, tilldess att det skall gå eder utaf näsorna, och varda eder en vämjelse; derföre, att I hafven bortkastat Herran, den ibland eder är, och gråtit för honom, och sagt: Hvi äre vi gångne utur Egypten?

21 Moses said, "The people, among whom I am, are six hundred thousand men on foot; and you have said, 'I will give them flesh, that they may eat a whole month.'

Och Mose sade: Sexhundradtusend män fotfolk är, der jag ibland är, och du säger: Jag vill gifva eder kött, att I äten en månad långt.

22 Shall flocks and herds be slaughtered for them, to be sufficient for them? Shall all the fish of the sea be gathered together for them, to be sufficient for them?"

Skall man slagta får och fä, att man må mätta dem, eller alla fiskar i hafvet församla dertill, att de måga blifva mättade?

23 Jehovah said to Moses, "Has Jehovah's hand grown short? Now you will see whether my word will happen to you or not."

Men Herren sade till Mose: Är då Herrans hand förkortad? Men du skall nu se, om min ord dig något värd äro, eller ej.

24 Moses went out, and told the people the words of Jehovah; and he gathered seventy men of the elders of the people, and set them around the Tent.

Och Mose gick ut, och sade till folket Herrans ord, och församlade de sjutio män af de äldsta i folket, och ställde dem omkring tabernaklet.

25 Jehovah came down in the cloud, and spoke to him, and took of the Spirit that was on him, and put it on the seventy elders: and it happened that when the Spirit rested on them, they prophesied, but they did so no more.

Då kom Herren neder i molnskyn, och talade med honom, och tog af Andanom, som öfver honom var, och gaf de sjutio äldsta männerna. Och när Anden hvilades utöfver dem, propheterade de, och vände sedan intet igen.

26 But two men remained in the camp. The name of one was Eldad, and the name of the other Medad: and the Spirit rested on them; and they were of those who were written, but had not gone out to the Tent; and they prophesied in the camp.

Och så hade ännu två män blifvit qvare i lägrena, den ene het Eldad, den andre Medad. Och Anden hvilades öfver dem; ty de voro ock uppskrefne, ändock de icke utgångne voro till tabernaklet; och de propheterade i lägrena.

27 A young man ran, and told Moses, and said, "Eldad and Medad are prophesying in the camp."

Då lopp en dräng af stad, och bådade det Mose, och sade: Eldad och Medad prophetera i lägrena.

28 Joshua the son of Nun, the servant of Moses, one of his chosen men, answered, "My lord Moses, forbid them."

Då svarade Josua, Nuns son, Mose tjenare, den han utvalt hade, och sade: Min herre Mose, förbjud dem det.

29 Moses said to him, "Are you jealous for my sake? I wish that all Jehovah's people were prophets, that Jehovah would put his Spirit on them."

Men Mose sade till honom: Hvi äst du så nitisk för mig? Gåfve Gud, att allt Herrans folk propheterade, och Herren läte sin Anda komma öfver dem.

30 Moses went into the camp, he and the elders of Israel.

Och så gingo Mose och de äldste af Israel i lägret.

31 A wind from Jehovah went out and brought quails from the sea, and let them fall by the camp, about a day's journey on this side, and a day's journey on the other side, around the camp, and about three feet above the ground.

Då kom ett väder ut ifrå Herranom, och lät komma åkerhöns ifrå hafvet, och förströdde dem öfver lägret, den ena dagen såsom den andra, i två dagar långt kringom lägret, två alnar högt uppifrå jordene.

32 The people rose up all that day, and all the night, and all the next day, and gathered the quails. He who gathered least gathered ten homers; and they spread them all abroad for themselves around the camp.

Då stod folket upp på den samma hela dagen och den hela natten, och på allan den dagen derefter, och samkade åkerhöns, och den som minst samkade, han samkade tio homer; och de torkade dem kringom lägret.

33 While the flesh was yet between their teeth, before it was chewed, the anger of Jehovah was kindled against the people, and Jehovah struck the people with a very great plague.

Som ännu köttet var under deras tänder, och förr än det åtgånget var, förgrymmade sig Herrans vrede öfver folket, och Herren slog dem med en ganska stor plågo.

34 The name of that place was called Kibroth Hattaavah, because there they buried the people who lusted.

Deraf heter det samma rummet Lustgrifter; derföre, att man der begrof det lustna folket.

35 From Kibroth Hattaavah the people traveled to Hazeroth; and they stayed at Hazeroth.

Ifrå Lustgrifterna drog folket ut till Hazeroth; och blefvo i Hazeroth.