Job 29
1 Job again took up his parable, and said,
Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
2 "Oh that I were as in the months of old, as in the days when God watched over me;
Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
3 when his lamp shone on my head, and by his light I walked through darkness,
Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
4 as I was in the ripeness of my days, when the friendship of God was in my tent,
Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
5 when Shaddai was yet with me, and my children were around me,
Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
6 when my steps were washed with butter, and the rock poured out streams of oil for me,
Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
7 when I went forth to the city gate, when I prepared my seat in the street.
Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
8 The young men saw me and hid themselves. The aged rose up and stood.
Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
9 The princes refrained from talking, and laid their hand on their mouth.
Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
10 The voice of the nobles was hushed, and their tongue stuck to the roof of their mouth.
Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
11 For when the ear heard me, then it blessed me; and when the eye saw me, it commended me:
Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
12 Because I delivered the poor who cried, and the fatherless also, who had none to help him,
Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
13 the blessing of him who was ready to perish came on me, and I caused the widow's heart to sing for joy.
Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
14 I put on righteousness, and it clothed me. My justice was as a robe and a diadem.
Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
15 I was eyes to the blind, and feet to the lame.
Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
16 I was a father to the needy. The cause of him who I did not know, I searched out.
Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
17 I broke the jaws of the unrighteous, and plucked the prey out of his teeth.
Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
18 Then I said, 'I shall die in my own house, I shall number my days as the sand.
Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
19 My root is spread out to the waters. The dew lies all night on my branch.
Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
20 My glory is fresh in me. My bow is renewed in my hand.'
Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
21 "Men listened to me, waited, and kept silence for my counsel.
De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
22 After my words they did not speak again. My speech fell on them.
Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
23 They waited for me as for the rain. Their mouths drank as with the spring rain.
De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
24 I smiled on them when they had no confidence. They did not reject the light of my face.
Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
25 I chose out their way, and sat as chief. I lived as a king in the army, as one who comforts the mourners.
När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
