Job 30
1 "But now those who are younger than I have me in derision, whose fathers I would have disdained to put with my sheep dogs.
Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
2 Of what use is the strength of their hands to me, men in whom ripe age has perished?
Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
3 They are gaunt from lack and famine. They gnaw the dry ground, in the gloom of waste and desolation.
De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
4 They pluck salt herbs by the bushes. The roots of the broom are their food.
De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
5 They are driven out from the midst of men. They cry after them as after a thief;
Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
6 So that they dwell in frightful valleys, and in holes of the earth and of the rocks.
Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
7 Among the bushes they bray; and under the nettles they are gathered together.
Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
8 They are children of fools, yes, children of base men. They were flogged out of the land.
De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
9 "Now I have become their song. Yes, I am a byword to them.
Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
10 They abhor me, they keep their distance from me, and do not hesitate to spit in my face.
De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
11 For he has untied his cord, and afflicted me; and they have thrown off restraint before me.
Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
12 On my right hand rise the rabble. They thrust aside my feet, They cast up against me their ways of destruction.
På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
13 They mar my path, They set forward my calamity, without anyone's help.
De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
14 As through a wide breach they come, in the midst of the ruin they roll themselves in.
De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
15 Terrors have turned on me. They chase my honor as the wind. My welfare has passed away as a cloud.
Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
16 "Now my soul is poured out within me. Days of affliction have taken hold on me.
Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
17 In the night season my bones are pierced in me, and the pains that gnaw me take no rest.
Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
18 By great force is my garment disfigured. It binds me about as the collar of my coat.
Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
19 He has cast me into the mire. I have become like dust and ashes.
Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
20 I cry to you, and you do not answer me. I stand up, and you gaze at me.
Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
21 You have turned to be cruel to me. With the might of your hand you persecute me.
Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
22 You lift me up to the wind, and drive me with it. You dissolve me in the storm.
Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
23 For I know that you will bring me to death, To the house appointed for all living.
Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
24 "However doesn't one stretch out a hand in his fall? Or in his calamity therefore cry for help?
Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
25 Did I not weep for him who was in trouble? Wasn't my soul grieved for the needy?
Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
26 When I looked for good, then evil came; When I waited for light, there came darkness.
Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
27 My heart is troubled, and doesn't rest. Days of affliction have come on me.
Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
28 I go mourning without the sun. I stand up in the assembly, and cry for help.
Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
29 I am a brother to jackals, and a companion to ostriches.
Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
30 My skin grows black and peels from me. My bones are burned with heat.
Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
31 Therefore my harp has turned to mourning, and my pipe into the voice of those who weep.
Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
