Acts 28
1 And when we were escaped, we ascertained that the island was called Malta.
Och då de undkomne voro, fingo de veta, att ön het Melite.
2 The foreign-speaking people showed us uncommon kindness, for they lighted a fire and made us all welcome, because of the rain and because of the cold.
Och folket beviste oss icke liten äro, undfångandes oss alla; och upptände en god eld, för regnets skull som oss öfverkommet var, och för köldens skull.
3 Now when Paul had gathered a bundle of sticks and thrown them on the fire, a viper crawled out because of the heat, and fastened on his hand.
Och då Paulus bar tillhopa en hop med ris, och lade på elden, kröp en huggorm ut ifrå värman, och stack hans hand.
4 When the natives saw the reptile hanging on his hand, they began saying to one another, "No doubt this man is a murderer, whom, though he has escaped from the sea, yet justice does not allow him to live."
Men då folket såg ormen hängandes vid hans hand, sade de emellan sig: Denne mannen måste vara en mandråpare, hvilken hämnden icke tillstäder lefva, ändock han nu undkommen är för hafvet.
5 However, he shook off the reptile into the fire and received no harm.
Men han skuddade ormen i elden, och honom skadde der intet af.
6 But they kept expecting him to swell up or fall down dead suddenly. But after waiting a long time, and seeing no harm come to him, they changed their minds, and said over and over that he was a god.
Men de mente ske skola, att han skulle uppsvälla, eller straxt falla neder och dö. Då de länge vänte derefter, och sågo att honom intet ondt vederfors, vände de sig uti ett annat sinne, och sade att han var en gud.
7 Now in the neighborhood there were estates belonging to the governor of the island, whose name was Publius. He received us and entertained us for three days courteously.
Och der icke långt ifrå hade den öfverste öfver öna, benämnd Publius, en afvelsgård; den undfick oss till herberge, och for väl med oss i tre dagar.
8 It happened however that the father of Publius was lying ill of fever and dysentery. So Paul went to see him and prayed and laid his hands on him and healed him.
Och hände sig, att Publii fader låg sjuk i skälfvosot och bukref; till honom gick Paulus in, och när han hade bedit, lade han händer på honom, och gjorde honom helbregda.
9 After this all the other sick people on the island came, and continued to be restored to health.
Och då det var skedt, kommo ock andre, de som sjukdom hade der på öne, och gingo fram, och vordo helbregda.
10 These loaded us with many honors and, when at last we set sail, they put on board such things as we needed.
Hvilke oss gjorde mycken äro; och när vi forom våra färde dädan, läto de komma in med oss hvad nödtorftigt var.
11 Three months passed before we set sail an Alexandrian ship which had wintered in the island. Its name was "The Twin Brothers."
Efter tre månader seglade vi vara färde uti ett skepp ifrån Alexandria, som der under ön hade legat i vinterläge; uti hvilkets baner stod Castor och Pollux.
12 And touching at Syracuse, we stayed there three days.
Och när vi kommom till Syracusa, blefvo vi der i tre dagar.
13 From thence, tacking round, we reached Rhegium. Next day a south wind sprang up, which brought us in a day to Puteoli.
Dädan seglade vi omkring, och kommom till Regium. Och en dag derefter blåste sunnanväder upp, så att vi kommom den andra dagen derefter till Puteolos.
14 There we found brothers who invited us to stay a week with them. Then we reached Rome.
Och efter vi funne der bröder, vorde vi bedne, att vi skulle blifva när dem i sju dagar; och så komme vi till Rom.
15 From there the brothers, when they heard about us, came out to meet us as far as the Appian Forum and the Three Taverns. When Paul saw them he thanked God and took courage.
Och då bröderna fingo höra om oss, gingo de emot oss intill Appii forum, och till Tretabern. När Paulus dem såg, tackade han Gudi, och tog tröst till sig.
16 When we finally entered Rome, Paul was allowed to live by himself with the soldier to guard him.
Och när vi kommom in i Rom, öfverantvardade underhöfvitsmannen fångarna öfverhöfvitsmannenom; men Paulo vardt tillstadt vara för sig sjelf, med en krigsknekt som tog vara på honom.
17 Now three days later he called the leading Jews together, and when they were come together he said to them. "Brothers, I was delivered a prisoner from Jerusalem into the hands of the Romans, though I had done nothing against the people or the customs of your fathers.
Efter tredje dagen kallade Paulus tillhopa de yppersta af Judarna. Och när de kommo, sade han till dem: I män och bröder, ändock jag intet gjort hade emot vårt folk, eller emot fädernas stadgar, vardt jag likväl bunden öfverantvardad utur Jerusalem i de Romares händer;
18 "Then when they had examined me they wanted to set me at liberty because there was no cause of death in me.
Hvilke, då de mig ransakat hade, ville de släppt mig, efter ingen dödssak fanns med mig.
19 "But when the Jews objected I was forced to appeal to Caesar, not that I had anything to accuse my nation of.
Men efter Judarna sade deremot, nödgades jag skjuta mig till Kejsaren; icke så att jag något hafver, der jag vill anklaga mitt folk före.
20 This is the reason why I begged you to see and speak with me. For because of the hope of Israel I am bound with this chain."
För denna sakens skull hafver jag kallat eder, att jag måtte se eder, och tala med eder; ty för Israels hopps skull är jag ombunden med denna kedjon.
21 They said to him. "We neither received any letters about you from Judea nor has any brother come hither to report or speak any harm of you.
Då sade de till honom: Vi hafve hvarken fått bref om dig af Judeen; ej heller hafver någor af bröderna dädan kommit, och bebådat oss, eller talat något ondt om dig.
22 "But we are eager to hear from you what it is that you believe; for we all know that as for this sect it is everywhere spoken against."
Och begäre vi nu af dig höra, huru du det hafver före; ty om detta partit är oss veterligit, att allestäds sägs deremot.
23 So they arranged a day with him and came to him in his lodgings in great numbers. He expounded the matter to them; testifying to the Kingdom of God, and persuading them about Jesus, from morning till evening, both from the Law of Moses and from the Prophets.
Och då de hade satt honom en dag före, kommo de en stor hop till honom i herberget, hvilkom han uttydde och betygade Guds rike, och gaf dem före om Jesu, utaf Mose lag, och utaf Propheterna, ifrå morgonen intill aftonen.
24 Some began to believe what he said, but some were unbelieving.
Och somlige trodde det som sades; och somlige trodde det icke.
25 Unable to agree among themselves, they began to go, but not before Paul had spoken a word to them, saying. "Right well did the Holy Spirit say to your ancestors, through the prophet Isaiah.
Och som de icke drogo öfverens, gingo de dädan, då Paulus dem ett ord sagt hade att den Helge Ande rätt talat hafver till våra fäder, genom Propheten Esaias,
26 "Go to the people and tell them, You will hear and hear, and by no means understand; And will look, and by no means see.
Sägandes: Gack till detta folket, och säg: I skolen höra med öronen, och icke förståt; och se med ögonen, och icke kunna besinnat.
27 For this people’s heart is grown obtuse, Their ears are heavy of hearing, Their eyes have they closed, Lest they should see with their eyes And hear with their ears, Lest they understand with their heart, And turn again, and heal them.
Ty detta folks hjerta är förhärdt, och de höra svårliga med sin öron, och sin ögon hafva de igenlyckt; att de icke någon tid skola se med ögonen, och höra med öronen, och förstå med hjertat, att de måtte omvändas, att jag dem hela måtte.
28 "Be fully assured, therefore, that this salvation of God is now sent unto the Gentiles. They will listen to it."
Så skall eder nu vetterligit vara, att denna Guds salighet är sänd till Hedningarna, och de skola hörat.
29 When he finished speaking, the Jews departed, and reasoned among themselves.
Och när han hade det sagt, gingo Judarna ut ifrå honom, och hade emellan sig mycken disputering.
30 After this Paul lived for two whole years in his own rented house, and used to receive all who came to see him.
Men Paulus blef i hela tu år uti det hus han lejt hade, och undfick alla de som ingingo till honom;
31 He continued to preach the kingdom of God, and to teach about the Lord Jesus Christ with all boldness, quite unmolested.
Predikandes Guds rike, och lärde om Herran Jesu, med all tröst; och ingen förböd honom det.
