Psalms 139
1 TO THE OVERSEER. A PSALM OF DAVID. YHWH, You have searched me, and know.
En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, du utransakar mig, och känner mig.
2 You have known my sitting down, And my rising up, You have attended to my thoughts from afar.
Ehvad jag sitter eller uppstår, vetst du det; du förstår mina tankar fjerran.
3 You have fanned my path and my lying down, And have been acquainted [with] all my ways.
Ehvad jag går, eller ligger, så äst du omkring mig, och ser alla mina vägar.
4 For there is not a word in my tongue, Behold, O YHWH, You have known it all!
Ty si, det är intet ord på mine tungo, det du, Herre, icke allt vetst.
5 You have besieged me behind and before, And You place Your hand on me.
Du skaffar hvad jag både förr och efter gör, och håller dina hand öfver mig.
6 Knowledge too wonderful for me, It has been set on high, I am not able for it.
Sådana kunskap är mig för underlig, och för hög; jag kan icke begripat.
7 To where do I go from Your Spirit? And to where do I flee from Your face?
Hvart skall jag gå för dinom anda? Och hvart skall jag fly för ditt ansigte?
8 If I ascend the heavens—You [are] there, And spread out a bed in Sheol, behold, You! (Sheol h7585)
Fore jag upp i himmelen, så äst du der. Bäddade jag åt mig i helvete, si, så äst du ock der. (Sheol h7585)
9 I take the wings of morning, I dwell in the uttermost part of the sea,
Toge jag morgonrodnans vingar, och blefve ytterst i hafvet,
10 Also there Your hand leads me, And Your right hand holds me.
Så skulle dock din hand der föra mig, och din högra hand hålla mig.
11 And I say, “Surely darkness bruises me,” Then night [is] light to me.
Om jag sade: Mörker må betäcka mig, så måste natten ock vara ljus omkring mig.
12 Also darkness does not hide from You, And night shines as day, As [is] darkness so [is] light.
Ty ock mörkret är icke mörkt när dig, och natten lyser såsom dagen; mörkret är såsom ljuset.
13 For You have possessed my reins, You cover me in my mother’s belly.
Du hafver mina njurar i dine magt; du vast öfver mig i moderlifvet.
14 I confess You, because I have been fearfully distinguished. Your works [are] wonderful, And my soul is knowing [it] well.
Jag tackar dig derföre, att jag underliga gjord är. Underlig äro din verk, och det besinnar min själ väl.
15 My substance was not hid from You, When I was made in secret, Curiously worked in the lower part of earth.
Mine ben voro dig intet fördolde, då jag uti det hemliga gjord var; då jag skapad vardt nedre i jordene.
16 Your eyes saw my unformed substance, And all of them are written on Your scroll, The days they were formed—And not one among them.
Din ögon sågo mig, då jag ännu oberedd var; och alla dagar voro uti dine bok skrefne, de ännu varda skulle, och ingen af dem kommen var.
17 And how precious Your thoughts have been to me, O God, how great has been their sum!
Men huru kostelige äro för mig, Gud, dina tankar! O! huru stort är deras tal!
18 I recount them! They are more than the sand, I have awoken, and I am still with You.
Skulle jag räkna dem, så vorde de flere än sanden. När jag uppvaknar, är jag ändå när dig.
19 Do You slay, O God, the wicked? Then, men of blood, turn aside from me!
Ack! Gud, att du dråpe de ogudaktiga, och de blodgirige ifrå mig vika måste.
20 Who exchange You for wickedness, Your enemies [are] lifted up to vanity.
Ty de tala om dig försmädeliga, och dine ovänner upphäfva sig utan sak.
21 Do I not hate, YHWH, those hating You? And grieve myself with Your withstanders?
Jag hatar ju, Herre, de som dig hata, och mig förtryter om dem, att de sig emot dig sätta.
22 I have hated them [with] perfect hatred, They have become enemies to me.
Jag hatar dem med rätt allvar; derföre äro de mig hätske.
23 Search me, O God, and know my heart, Try me, and know my thoughts,
Utransaka mig, Gud, och få veta mitt hjerta. Bepröfva mig, och förnim, huru jag menar det;
24 And see if a grievous way be in me, And lead me in a perpetual way!
Och se till, om jag på enom ondom väg är, och led mig på den eviga vägen.
