Psalms 137

1 By rivers of Babylon—There we sat, Indeed, we wept when we remembered Zion.

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 We hung our harps on willows in its midst.

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 For there our captors asked us the words of a song, And our spoilers—joy: “Sing to us of a song of Zion.”

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

4 How do we sing the song of YHWH, On the land of a stranger?

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 If I forget you, O Jerusalem, my right hand forgets!

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 My tongue cleaves to my palate, If I do not remember you, If I do not exalt Jerusalem above my chief joy.

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 Remember, YHWH, for the sons of Edom, The day of Jerusalem, Those saying, “Raze, raze to its foundation!”

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

8 O daughter of Babylon, O destroyed one, O the blessedness of him who repays to you your deed, That you have done to us.

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 O the blessedness of him who seizes, and has dashed your sucklings on the rock!

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.