Job 8
1 And Bildad the Shuhite answers and says:
Då svarade Bildad af Suah, och sade:
2 “Until when do you speak these things? And a strong wind—sayings of your mouth?
Huru länge vill du sådana tala, och låta dins muns tal hafva ett sådant högmod?
3 Does God pervert judgment? And does the Mighty One pervert justice?
Menar du, att Gud dömmer orätt; eller den Allsmägtige skall vrida rätten?
4 If your sons have sinned before Him, And He sends them away, By the hand of their transgression,
Om dine söner hafva syndat för honom, så hafver han förkastat dem för deras missgernings skull.
5 If you seek for God early, And make supplication to the Mighty,
Men om du i tid gifver dig in till Gud, och beder den Allsmägtiga;
6 If you [are] pure and upright, Surely now He wakes for you, And has completed The habitation of your righteousness.
Och om du äst ren och from, så varder han uppvakandes till dig, och varder åter upprättandes boningen för dina rättfärdighets skull;
7 And your beginning has been small, And your latter end is very great.
Och der du tillförene hafver haft litet, skall det härefter ganska mycket förökas.
8 For inquire, please, of a former generation, And prepare for a search of their fathers,
Ty fråga de slägter, som i förtiden varit hafva, och tag dig före att fråga deras fäder;
9 For we [are] of yesterday, and we do not know, For our days [are] a shadow on earth.
Ty vi äre såsom i går komne, och vete intet; vårt lif är en skugge på jordene.
10 Do they not show you—speak to you, And from their heart bring forth words?
De skola lära dig, och säga dig det, och gifva sitt tal före utaf sitt hjerta.
11 Does a rush rise without a marsh? A reed increase without water?
Icke kan säfvet växa, utan det står i vätsko; eller gräs växa utan vatten.
12 While it [is] in its budding—uncropped, Even before any herb it withers.
Eljest, medan det än står i blomster, förr än det afhugget varder, förtorkas det, förr än man hö bergar.
13 So [are] the paths of all forgetting God, And the hope of the profane perishes,
Så går allom dem som förgäta Gud, och de skrymtares hopp varder förtappadt;
14 Whose confidence is loathsome, And the house of a spider his trust.
Ty hans tröst blifver omintet, och hans hopp såsom ett dvergsnät.
15 He leans on his house—and it does not stand, He takes hold on it—and it does not abide.
Han förlåter sig på sitt hus, och skall dock icke, bestå; han skall hålla sig derintill, och dock icke beständig blifva.
16 He [is] green before the sun, And over his garden his branch goes out.
Det grönskas väl förr än solen kommer, och qvistar växa uti dess örtagård;
17 His roots are wrapped by a heap, He looks for a house of stones.
Dess säd står tjock vid källor, och dess hus på stenar.
18 If [one] destroys him from his place, Then it has feigned concerning him, I have not seen you!
Men när han uppsluker honom af sitt rum, ställer han sig emot honom, såsom han kände honom intet.
19 Behold, this [is] the joy of His way, And from the dust others spring up.
Si, detta är fröjden i dess väsende; och annor växa upp igen af stoftet.
20 Behold, God does not reject the perfect, Nor takes hold on the hand of evildoers.
Derföre, si, att Gud icke förkastar de goda, och icke uppehåller de ondas hand;
21 While He fills your mouth with laughter, And your lips with shouting,
Tilldess din mun varder full med löje, och dine läppar fulle med fröjd.
22 Those hating you put on shame, And the tent of the wicked is not!”
Men de, som dig hata, skola komma på skam, och de ogudaktigas boning skall icke blifva beståndandes.
