Job 4
1 And Eliphaz the Temanite answers and says:
Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
2 “Has one tried a word with you? You are weary! And who is able to keep in words?
Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
3 Behold, you have instructed many, And feeble hands you make strong.
Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
4 Your words raise up the stumbling one, And you strengthen bowing knees.
Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
5 But now, it comes to you, And you are weary; It strikes to you, and you are troubled.
Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
6 Is your reverence not your confidence? Your hope—the perfection of your ways?
Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
7 Now remember, Who, being innocent, has perished? And where have the upright been cut off?
Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
8 As I have seen—plowers of iniquity, And sowers of misery, reap it!
Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
9 From the breath of God they perish, And from the spirit of His anger [are] consumed.
Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
10 The roaring of a lion, And the voice of a fierce lion, And teeth of young lions have been broken.
Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
11 An old lion is perishing without prey, And the whelps of the lioness separate.
Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
12 And a thing is secretly brought to me, And my ear receives a little of it.
Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
13 In thoughts from visions of the night, In the falling of deep sleep on men,
Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
14 Fear has met me, and trembling, And the multitude of my bones caused to fear.
Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
15 And a spirit passes before my face, The hair of my flesh stands up;
Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
16 It stands, and I do not discern its aspect, A likeness [is] before my eyes, Silence! And I hear a voice:
Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
17 Is mortal man more righteous than God? Is a man cleaner than his Maker?
Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
18 Behold, He puts no credence in His servants, Nor sets praise in His messengers.
Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
19 Also—the inhabitants of houses of clay (Whose foundation [is] in the dust, They bruise them before a moth).
Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
20 From morning to evening are beaten down, Without any regarding, they perish forever.
Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
21 Has their excellence not been removed with them? They die, and not in wisdom!”
Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
