Job 30
1 “And now, laughed at me, Have the younger in days than I, Whose fathers I have loathed to set With the dogs of my flock.
Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 Also—the power of their hands, why [is it] to me? On them old age has perished.
Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 With want and with harsh famine, They are gnawing a dry place [in] the recent night, [In] desolation and ruin,
Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 Those cropping mallows near a shrub, And their food [is] root of broom trees.
Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 They are cast out from the midst (They shout against them as a thief),
Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 To dwell in a frightful place of valleys, Holes of earth and clefts.
I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 They groan among shrubs, They are gathered together under nettles.
Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 Sons of folly—even sons without name, They have been struck from the land.
en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 And now, I have been their song, And I am to them for a byword.
Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 They have detested me, They have kept far from me, And from before me have not spared to spit.
med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 Because He loosed His cord and afflicts me, And the bridle from before me, They have cast away.
Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 A brood arises on the right hand, They have cast away my feet, And they raise up against me, Their paths of calamity.
Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 They have broken down my path, They profit by my calamity: He has no helper.
Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 They come as a wide breach, Under the desolation have rolled themselves.
Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 He has turned terrors against me, It pursues my abundance as the wind, And as a thick cloud, My safety has passed away.
Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 And now, in me my soul pours itself out, Days of affliction seize me.
Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 [At] night my bone has been pierced in me, And my gnawing [pain] does not lie down.
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 By the abundance of power, Is my clothing changed, As the mouth of my coat it girds me.
Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 Casting me into mire, And I have become like dust and ashes.
I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 I cry to You, And You do not answer me, I have stood, and You consider me.
Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 You are turned to be fierce to me, With the strength of Your hand, You oppress me.
Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 You lift me up, You cause me to ride on the wind, And You melt—You level me.
Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 For I have known You bring me back [to] death, And [to] the house appointed for all living.
Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 Surely not against the heap Does He send forth the hand, Though they have safety in its ruin.
Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 Did I not weep for him whose day is hard? My soul has grieved for the needy.
Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 When I expected good, then comes evil, And I wait for light, and darkness comes.
Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 My bowels have boiled, and have not ceased, Days of affliction have gone before me.
Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 I have gone mourning without the sun, I have risen, I cry in an assembly.
Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 I have been a brother to dragons, And a companion to daughters of the ostrich.
En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 My skin has been black on me, And my bone has burned from heat,
Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 And my harp becomes mourning, And my pipe the sound of weeping.”
I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
