Job 3
1 After this Job has opened his mouth, and reviles his day.
Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
2 And Job answers and says:
Job tog till orda och sade:
3 “Let the day perish in which I am born, And the night that has said: A man-child has been conceived.
Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
4 That day—let it be darkness, Do not let God require it from above, Nor let light shine on it.
Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
5 Let darkness and death-shade redeem it, Let a cloud dwell on it, Let them terrify it as the most bitter of days.
Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
6 That night—let thick darkness take it, Let it not be united to days of the year, Let it not come into the number of months.
Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
7 Behold! That night—let it be barren, Let no singing come into it.
Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
8 Let the cursers of day mark it, Who are ready to wake up Leviathan.
Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
9 Let the stars of its twilight be dark, Let it wait for light, and there is none, And let it not look on the eyelids of the dawn.
Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
10 Because it has not shut the doors Of the womb that was mine! And hide misery from my eyes.
eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
11 Why do I not die from the womb? I have come forth from the belly and gasp!
Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
12 Why have knees been before me? And what [are] breasts, that I suck?
Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
13 For now, I have lain down, and am quiet, I have slept—then there is rest to me,
Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
14 With kings and counselors of earth, These building ruins for themselves.
vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
15 Or with princes—they have gold, They are filling their houses [with] silver.
ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
16 (Or I am not as a hidden abortion, As infants—they have not seen light.)
eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
17 There the wicked have ceased troubling, And there the wearied rest in power.
Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
18 Together prisoners have been at ease, They have not heard the voice of an exactor,
där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
19 Small and great [are] the same there. And a servant [is] free from his lord.
Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
20 Why does He give light to the miserable, and life to the bitter soul?
Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
21 Who are waiting for death, and it is not, And they seek it above hid treasures.
åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
22 Who are glad—to joy, They rejoice when they find a grave.
åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
23 To a man whose way has been hidden, And whom God shuts up?
varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
24 For before my food, my sighing comes, And my roarings [are] poured out as waters.
Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
25 For I feared a fear and it meets me, And what I was afraid of comes to me.
ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
26 I was not safe—nor was I quiet—Nor was I at rest—and trouble comes!”
Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
