Job 20
1 And Zophar the Naamathite answers and says:
Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
2 “Therefore my thoughts cause me to answer, And because of my sensations in me.
På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.
3 I hear the discipline of my shame, And the spirit of my understanding causes me to answer:
Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.
4 Have you known this from antiquity? Since the placing of man on earth?
Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden:
5 That the singing of the wicked [is] short, And the joy of the profane for a moment,
att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?
6 Though his excellence goes up to the heavens, He strikes his head against a cloud—
Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen,
7 He perishes as his own dung forever, His beholders say, Where [is] he?
Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: »Var är han?»
8 He flees as a dream, and they do not find him, And he is driven away as a vision of the night,
Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten.
9 The eye has not seen him, and does not add. And his place does not behold him again.
Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer.
10 His sons oppress the poor, And his hands give back his wealth.
Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning.
11 His bones have been full of his youth, and it lies down with him on the dust.
Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.
12 Though he sweetens evil in his mouth, hides it under his tongue,
Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga,
13 has pity on it, and does not forsake it, and keeps it back in the midst of his palate,
är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom,
14 his food is turned in his bowels, the bitterness of cobras [is] in his heart.
så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv.
15 He has swallowed wealth, and vomits it. God drives it out from his belly.
Den rikedom han har slukat måste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk.
16 He sucks [the] gall of cobras, the tongue of a viper slays him.
Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dräpt.
17 He does not look on streams, Flowing of brooks of honey and butter.
Ingen bäck får vederkvicka hans syn, ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.
18 He is giving back [what] he labored for, and does not consume [it]; As a bulwark [is] his exchange, and he does not exult.
Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav; hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.
19 For he oppressed—he forsook the poor, He has taken a house away violently, And he does not build it.
Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där; han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.
20 For he has not known ease in his belly. With his desirable thing he does not deliver himself.
Han visste ej av någon ro för sin buk, men han skall icke rädda sig med sina skatter.
21 There is not a remnant to his food, Therefore his good does not stay.
Intet slapp undan hans glupskhet, därför äger och hans lycka intet bestånd.
22 In the fullness of his sufficiency he is constricted. Every perverse hand meets him.
Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd, och envar eländig vänder då mot honom sin hand.
23 It comes to pass, at the filling of his belly, He sends forth against him The fierceness of His anger, Indeed, He rains on him in his eating.
Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld; sin vredes glöd skall Gud sända över honom och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.
24 He flees from an iron weapon, A bow of bronze passes through him.
Om han flyr undan för vapen av järn, så genomborras han av kopparbågens skott.
25 One has drawn, And it comes out from the body, And a glittering weapon proceeds from his gall. Terrors [are] on him.
När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, när den ljungande udden kommer fram ur hans galla, då falla dödsfasorna över honom.
26 All darkness is hid for his treasures, A fire not blown consumes him, The remnant is broken in his tent.
Idel mörker är förvarat åt hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den förtär vad som är kvar i hans hydda.
27 The heavens reveal his iniquity, And earth is raising itself against him.
Himmelen lägger hans missgärning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom.
28 The increase of his house is removed, Poured forth in a day of His anger.
Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos, likt förrinnande vatten, på vredens dag.
29 This [is] the portion of a wicked man from God. And an inheritance appointed him by God.”
Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.
