Job 19
1 And Job answers and says:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 “Until when do you afflict my soul, And bruise me with words?
Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
3 These ten times you put me to shame, you do not blush. You make yourselves strange to me—
Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
4 And also—truly, I have erred, My error remains with me.
Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
5 If, truly, you magnify yourselves over me, And decide my reproach against me;
Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
6 Know now, that God turned me upside down, And has set around His net against me,
så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
7 Behold, I cry out—violence, and am not answered, I cry aloud, and there is no judgment.
Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
8 He hedged up my way, and I do not pass over, And He places darkness on my paths.
Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
9 He has stripped my honor from off me, And He turns the crown from my head.
Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
10 He breaks me down all around, and I go, And removes my hope like a tree.
Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
11 And He kindles His anger against me, And reckons me to Him as His adversaries.
Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
12 His troops come in together, And they raise up their way against me, And encamp around my tent.
Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
13 He has put my brothers far off from me, And my acquaintances have surely been estranged from me.
Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
14 My neighbors have ceased And my familiar friends have forgotten me,
Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
15 Sojourners of my house and my maids, Reckon me for a stranger; I have been an alien in their eyes.
Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
16 I have called to my servant, And he does not answer, With my mouth I make supplication to him.
Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
17 My spirit is strange to my wife, And my favors to the sons of my [mother’s] womb.
Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
18 Also sucklings have despised me, I rise, and they speak against me.
Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
19 All the men of my counsel detest me, And those I have loved, Have been turned against me.
Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
20 To my skin and to my flesh My bone has cleaved, And I deliver myself with the skin of my teeth.
Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
21 Pity me, pity me, you my friends, For the hand of God has struck against me.
Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
22 Why do you pursue me as God? And are not satisfied with my flesh?
Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
23 Who grants now, that my words may be written? Who grants that they may be inscribed in a scroll?
Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
24 With a pen of iron and lead—They may be hewn in a rock forever.
ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
25 That—I have known my Redeemer, The Living and the Last, For He raises the dust.
Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
26 And after my skin has surrounded this [body], Then from my flesh I see God—
Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
27 Whom I see on my side, And my eyes have beheld, and not a stranger, My reins have been consumed in my bosom.
Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
28 But you say, Why do we pursue after him? And the root of the matter has been found in me.
Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
29 Be afraid because of the sword, For the punishments of the sword [are] furious, That you may know that [there is] a judgment.”
då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
