Job 17
1 “My spirit has been destroyed, My days extinguished—graves [are] for me.
Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
2 If not—mockeries [are] with me. And my eye lodges in their provocations.
Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
3 Now place my pledge with You; Who is he that strikes hand with me?
Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
4 For You have hidden their heart from understanding, Therefore You do not exalt them.
Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
5 For a portion he shows friendship, And the eyes of his sons are consumed.
Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
6 And He set me up for a proverb of the peoples, And I am a wonder before them.
Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
7 And my eye is dim from sorrow, And my members—all of them—as a shadow.
Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
8 The upright are astonished at this, and the innocent stirs himself up against the profane.
Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
9 And the righteous lays hold [on] his way, And the clean of hands adds strength.
Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
10 But please return and come in, all of you, And I do not find a wise man among you.
Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
11 My days have passed by, My plans have been broken off, The possessions of my heart!
Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
12 They appoint night for day, Light [is] near because of darkness.
Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
14 To corruption I have called: You [are] my father. To the worm: My mother and my sister.
Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
15 And where [is] my hope now? Indeed, my hope, who beholds it?
Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
