Job 14
1 “Man, born of woman! Of few days, and full of trouble!
Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
2 As a flower he has gone forth, and is cut off, And he flees as a shadow and does not stand.
lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
3 Also—on this You have opened Your eyes, and bring me into judgment with You.
Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
4 Who gives a clean thing out of an unclean? Not one.
Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
5 If his days are determined, The number of his months [are] with You, You have made his limit, And he does not pass over;
Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
6 Look away from off him that he may cease, Until he enjoy as a hired worker his day.
vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
7 For there is hope for a tree, if it is cut down, That it changes again, That its tender branch does not cease.
För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
8 If its root becomes old in the earth, And its stem dies in the dust,
Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
9 From the fragrance of water it flourishes, And has made a crop as a plant.
så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
10 And a man dies, and becomes weak, And man expires, and where [is] he?
Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
11 Waters have gone away from a sea, And a river becomes waste and dry.
Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
12 And man has lain down, and does not rise, Until the wearing out of the heavens they do not awaken, Nor are roused from their sleep.
så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
13 O that You would conceal me in Sheol, Hide me until the turning of Your anger, Set a limit for me, and remember me. (Sheol h7585)
Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
14 If a man dies—does he revive? All [the] days of my warfare I wait, until my change comes.
fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
15 You call, and I answer You; To the work of Your hands You have desire.
Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
16 But now, You number my steps, You do not watch over my sin.
ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
17 My transgression [is] sealed up in a bag, and You sew up my iniquity.
I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
18 And yet, a falling mountain wastes away, and a rock is removed from its place.
Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
19 Waters have worn away stones, Their outpourings wash away the dust of earth, And You have destroyed the hope of man.
såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
20 You prevail [over] him forever, and he goes, He is changing his countenance, And You send him away.
Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
21 His sons are honored, and he does not know; And they are little, and he does not attend to them.
Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
22 Only—his flesh is pained for him, And his soul mourns for him.”
Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
