Job 13
1 “Behold, my eye has seen all, My ear has heard, and it attends to it.
Si, allt detta hafver mitt öga sett, och mitt öra hört, och hafver det förstått.
2 According to your knowledge I have known—also I. I am not more fallen than you.
Det I veten, det vet jag ock, och är intet ringare än I;
3 Yet I speak for the Mighty One, And I delight to argue for God.
Dock vill jag tala om den Allsmägtiga, och hafver vilja till att träta med Gud.
4 And yet, you [are] forgers of falsehood, Physicians of nothing—all of you,
Ty I uttyden det falskeliga, och ären alle onyttige läkare.
5 O that you would keep perfectly silent, And it would be to you for wisdom.
Ack! att I kunden tiga, så vorden I vise.
6 Please hear my argument, And attend to the pleadings of my lips,
Hörer dock mitt straff, och akter på sakena, der jag talar om.
7 Do you speak perverseness for God? And do you speak deceit for Him?
Viljen I försvara Gud med orätt; och för honom bruka svek?
8 Do you accept His face, if you strive for God?
Viljen I anse hans person? Viljen I gifva eder i försvar för Gud?
9 Is [it] good that He searches you, If, as one mocks at a man, you mock at Him?
Skall det ock blifva eder väl gångandes, då han skall döma eder? Menen I, att I skolen gäcka honom, såsom man gäckar ena mennisko?
10 He surely reproves you, if you accept faces in secret.
Han varder eder straffandes, om I hemliga ansen personen.
11 Does His excellence not terrify you? And His dread fall on you?
Månn han icke förskräcka eder, när han kommer fram? Och hans fruktan varder fallandes öfver eder.
12 Your remembrances [are] allegories of ashes, For high places of clay [are] your heights.
Edor åminnelse varder liknad vid asko, och edra rygger skola vara såsom en lerhop.
13 Keep silent from me, and I speak, And pass over me what will.
Tiger för mig, att jag må tala; det skall icke fela för mig.
14 Why do I take my flesh in my teeth? And my soul put in my hand?
Hvi skall jag bita mitt kött med mina tänder, och sätta mina själ i mina händer?
15 Behold, He slays me—I do not wait! Only, I argue my ways to His face.
Si, han varder mig dock dräpandes, och jag kan icke afbidat; dock vill jag straffa mina vägar för honom.
16 Also—He [is] to me for salvation, For the profane do not come before Him.
Han blifver ju min helsa; ty ingen skrymtare kommer för honom.
17 Hear my word diligently, And my declaration with your ears.
Hörer mitt tal, och min uttydelse för edor öron.
18 Now behold, I have set the cause in order, I have known that I am righteous.
Si, jag hafver allaredo sagt domen af; jag vet, att jag varder rättfärdig.
19 Who [is] he that strives with me? For now I keep silent and gasp.
Ho är den som vill gå till rätta med mig? Men nu måste jag tiga, och förgås.
20 Only two things, O God, do with me, Then I am not hidden from Your face:
Tveggehanda gör mig icke; så vill jag icke gömma mig bort för dig.
21 Put Your hand far off from me, And do not let Your terror terrify me.
Låt dina hand vara långt ifrå mig, och din förskräckelse förskräcke mig icke.
22 And You call, and I answer, Or—I speak, and You answer me.
Kalla mig, och jag vill svara dig; eller jag vill tala, och svara du mig.
23 How many iniquities and sins do I have? Let me know my transgression and my sin.
Huru många äro mina missgerningar och synder? Låt mig få veta min öfverträdelse och synder.
24 Why do You hide Your face? And reckon me for an enemy to You?
Hvi fördöljer du ditt ansigte, och håller mig för din fienda?
25 Do You terrify a leaf driven away? And do You pursue the dry stubble?
Vill du så hård vara emot ett flygande löf; och förfölja ett torrt halmstrå?
26 For You write bitter things against me, And cause me to possess iniquities of my youth,
Ty du tillskrifver mig bedröfvelse, och vill förderfva mig för mins ungdoms synders skull.
27 And you put my feet in the stocks, And observe all my paths—You set a print on the roots of my feet,
Du hafver satt min fot i en stock, och gifver akt på alla mina stigar, och ser på all min fotspår;
28 And he, as a rotten thing, wears away, A moth has consumed him as a garment.”
Jag, som dock förgås som ett ruttet as, och som ett kläde, det ätet varder af mal.
