Job 10
1 “My soul has been weary of my life, I leave off my talking to myself, I speak in the bitterness of my soul.
Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;
2 I say to God, Do not condemn me, Let me know why You strive [with] me.
Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.
3 Is it good for You that You oppress? That You despise the labor of Your hands, And shine on the counsel of the wicked?
Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?
4 Do you have eyes of flesh? Do You see as man sees?
Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?
5 [Are] Your days as the days of man? Your years as the days of a man?
Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;
6 That You inquire for my iniquity, And seek for my sin?
Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;
7 For You know that I am not wicked, And there is no deliverer from Your hand.
Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?
8 Your hands have taken pains about me, And they make me together all around, And You swallow me up!
Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.
9 Please remember That You have made me as clay, And You bring me back to dust.
Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.
10 Do You not pour me out as milk? And curdle me as cheese?
Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?
11 Skin and flesh You put on me, And fence me with bones and sinews.
Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.
12 Life and kindness You have done with me. And Your inspection has preserved my spirit.
Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.
13 And these You have laid up in Your heart, I have known that this [is] with You.
Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.
14 If I sinned, then You have observed me, And do not acquit me from my iniquity,
Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.
15 If I have done wickedly—woe to me, And righteously—I do not lift up my head, Full of shame—then see my affliction,
Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;
16 And it rises—as a lion You hunt me. And You turn back—You show Yourself wonderful in me.
Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.
17 You renew Your witnesses against me, and multiply Your anger with me, Changes and warfare [are] with me.
Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.
18 And why from the womb Have You brought me forth? I expire, and the eye does not see me.
Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;
19 I am as [if] I had not been, I am brought from the belly to the grave,
Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.
20 Are my days not few? Cease then, and put from me, And I brighten up a little,
Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;
21 Before I go, and do not return, To a land of darkness and death-shade,
Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?
22 A land of obscurity as thick darkness, Death-shade—and no order, And the shining [is] as thick darkness.”
Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.
