Ecclesiastes 1
1 Words of a preacher, son of David, king in Jerusalem:
Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.
2 Vanity of vanities, said the Preacher, vanity of vanities: the whole [is] vanity.
Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.
3 What advantage [is] to man by all his labor that he labors at under the sun?
Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?
4 A generation is going, and a generation is coming, and the earth is standing for all time.
En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.
5 Also, the sun has risen, and the sun has gone in, and to its place panting it is rising there.
Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.
6 Going to the south, and turning around to the north, turning around, turning around, the wind is going, and by its circuits the wind has returned.
Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.
7 All the streams are going to the sea, and the sea is not full; to a place to where the streams are going, there they are turning back to go.
Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.
8 All these things are wearying; a man is not able to speak, the eye is not satisfied by seeing, nor is the ear filled from hearing.
All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.
9 What [is] that which has been? It [is] that which is, and what [is] that which has been done? It [is] that which is done, and there is not an entirely new thing under the sun.
Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.
10 There is a thing of which [one] says: “See this, it [is] new!” Already it has been in the ages that were before us!
Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.
11 There is not a remembrance of former [generations]; and also of the latter that are, there is no remembrance of them with those that are at the last.
Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.
12 I, a preacher, have been king over Israel in Jerusalem.
Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;
13 And I have given my heart to seek and to search out by wisdom concerning all that has been done under the heavens. It [is] a sad travail God has given to the sons of man to be humbled by it.
Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.
14 I have seen all the works that have been done under the sun, and behold, the whole [is] vanity and distress of spirit!
Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.
15 A crooked thing [one] is not able to make straight, and a lacking thing is not able to be numbered.
Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.
16 I spoke with my heart, saying, “I, behold, have magnified and added wisdom above everyone who has been before me at Jerusalem, and my heart has seen wisdom and knowledge abundantly.
Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.
17 And I give my heart to know wisdom, and to know madness and folly: I have known that even this [is] distress of spirit;
Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.
18 for in abundance of wisdom [is] abundance of sadness, and he who adds knowledge adds pain.”
Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.
