2 Peter 2
1 But there also came false prophets among the people, as there will also be false teachers among you, who will stealthily bring in destructive sects, even denying the Master who bought them, bringing quick destruction to themselves,
Men falske Propheter voro ock ibland folket, som ock ibland eder varda skola falske lärare; hvilke med ibland införa skola förderfvelig partier, och förneka Herran, som dem köpt hafver; och skola föra öfver sig sjelfva en hastig fördömelse.
2 and many will follow out their destructive ways, because of whom the way of the truth will be spoken of [as] evil,
Och månge skola efterfölja deras förderf; genom hvilka sanningenes väg blifver försmädd;
3 and in covetousness, with forged words, they will make merchandise of you, whose judgment of old is not idle, and their destruction does not slumber.
Och uti girighet, med diktad ord, skola de handla med eder; hvilkom domen nu längesedan icke sen är, och deras fördömelse sofver icke.
4 For if God did not spare messengers having sinned, but having cast [them] down to Tartarus with chains of deepest gloom, delivered [them], having been reserved to judgment, (Tartaroō g5020)
Ty hafver Gud icke skonat Änglomen, som syndade, utan hafver dem med mörksens kedjor nederkastat till helvetes, öfverantvardandes till att förvaras till domen; (Tartaroō g5020)
5 and did not spare the old world, but kept the eighth person, Noah, a preacher of righteousness, having brought a flood on the world of the impious,
Och hafver icke skonat den förra verldene; utan bevarat Noe, rättfärdighetenes Predikare, sjelf åttonde, och lät floden gå öfver de ogudaktigas verld;
6 and having turned the cities of Sodom and Gomorrah to ashes, condemned with an overthrow, having set [them as] an example to those about to be impious,
Och hafver gjort de städer Sodoma och Gomorra till asko, omstört och fördömt dem; och satt för ett efterdömelse dem ogudaktigom, som sedan komma skulle;
7 and He rescued righteous Lot, worn down by the conduct of the lawless in licentiousness,
Och hafver frälst den rättfärdiga Lot, som var plågad af skamliga menniskor, genom deras sköraktiga umgängelse;
8 for the righteous [man] dwelling among them was tormented in [his] righteous soul, day by day, in seeing and hearing unlawful works—
Ty efter han var rättfärdig, och bodde ibland dem, och måste dock sådana se och höra, plågade de dageligen den rättfärdiga själen med sina onda gerningar.
9 the LORD has known to rescue [the] pious out of temptation, and to keep [the] unrighteous being punished to [the] day of judgment,
Herren kan frälsa de gudaktiga utaf frestelsen, men behålla de orättfärdiga till domedag, till att pinas;
10 and chiefly those following after the flesh in lust [and] defilement, and despising lordship. Bold, self-pleased, they are not afraid to speak evil of glorious ones,
Men aldramest dem som vandra efter köttet, uti orenom lusta, och försmå herrskapet, öfverdådige, ensinnade, och intet rädas försmäda väldigheterna;
11 whereas messengers, being greater in strength and power, do not bear a slanderous judgment against them before the LORD;
Ändock Änglarna, som i kraftene och starkhetene större äro, icke draga kunna den försmädeliga domen emot sig, af Herranom.
12 and these, as irrational natural beasts, made to be caught and destroyed—in what things they are ignorant of, slandering—in their destruction will be destroyed;
Men de äro såsom de oförnuftiga djur, som af naturen dertill födda äro, att de skola fångna och slagtade varda; försmäda det de intet förstå, och skola uti sitt förderfveliga väsende förgås;
13 doing unjustly, [they will receive] a reward of unrighteousness, esteeming pleasure in the day, [and] luxury—[they are] spots and blemishes, reveling in their deceits, feasting with you,
Och få orättfärdighetenes lön. De hållat för vällust, att de lefva i timeliga kräselighet; de äro slemheter och skamfläckar; pråla af edra gåfvor, slösa med edart;
14 having eyes full of adultery, and unable to cease from sin, enticing unstable souls, having a heart exercised in covetousnesses, children of a curse,
Hafva ögonen full med horeri, låta icke förmena sig syndena, och locka till sig de ostadiga själar; hafva sin hjerta genomöfvad i girighet; förbannadt folk;
15 having forsaken a right way, they went astray, having followed in the way of Balaam the [son] of Bosor, who loved a reward of unrighteousness,
Öfvergifva rätta vägen, och gå ville, och efterfölja Balaams, Bosors sons väg, hvilken älskade vrånghetenes lön.
16 and had a rebuke of his own iniquity—a mute donkey, having spoken in man’s voice, forbid the madness of the prophet.
Men han blef straffad för sin vrånghet; det stumma arbetsdjuret talade med menniskoröst, och förtog Prophetens galenskap.
17 These are wells without water, and clouds driven by a storm, to whom the deepest gloom of darkness has been kept throughout the age; (questioned)
De äro källor utan vatten, och molnskyr, som af vädret drifvas; hvilkom förvaradt är ett svart mörker, till evig tid. (questioned)
18 for speaking swollen words of vanity, they entice in desires of the flesh—licentiousness, those who had truly escaped from those conducting themselves in error,
Ty de tala stolt ord, som äro fåfäng: och igenom otukt locka dem till köttslig lusta, som rättsliga undsluppne voro, och ännu vandra i villfarelse;
19 promising liberty to them, themselves being servants of corruption, for by whom anyone has been overcome, he has been brought to servitude to this one also;
Och lofva dem frihet, ändock de sjelfve äro förderfvelsens tjenare; ty af hvem någor öfvervunnen varder, hans tjenare är han vorden.
20 for if having escaped from the defilements of the world, in the acknowledging of the LORD and Savior Jesus Christ, and again being entangled by these things, they have been overcome, the last things have become worse to them than the first,
Ty sedan de, genom Herrans och Frälsarens Jesu Christi kunskap, undflytt hafva verldenes orenlighet, och hafva åter bevefvat sig deruti, och äro öfvervunne, är dem det yttersta värre vordet än det första.
21 for it were better to them not to have acknowledged the way of righteousness, than having acknowledged [it], to turn back from the holy command delivered to them,
Och hade dem bättre varit intet förståndit rättfärdighetenes väg, än, sedan de förstodo, vända sig ifrå det helga budet, som de anammat hade.
22 and that of the true proverb has happened to them: “A dog turned back on his own vomit,” and, “A sow having bathed herself—to rolling in mire.”
Dem är vederfaret det som för ett sant ordspråk plägar sägas: Hunden går åter till sina spyo; och svinet, som tvaget är, sölar sig åter i träcken.
