Song of Solomon 2
1 I am the rose of Sharon, the lily of the valleys.—
»Jag är ett ringa blomster i Saron, en lilja i dalen.»
2 Like the lily among the thorns, so is my beloved among the young maidens.—
»Ja, såsom en lilja bland törnen, så är min älskade bland jungfrur.»
3 Like the apple-tree among the trees of the forest, so is my friend among the young men: under his shadow do I ardently wish to sit, and his fruit is sweet to my palate.
»Såsom ett äppelträd bland vildmarkens träd, så är min vän bland ynglingar; ljuvligt är mig att sitta i dess skugga, och söt är dess frukt för min mun.
4 He brought me to the banqueting-house, and his banner over me was love.
I vinsalen har han fört mig in, och kärleken är hans baner över mig.
5 Strengthen me with flagons of wine, refresh me with apples; for sick of love am I.
Vederkvicken mig med druvkakor, styrken mig med äpplen; ty jag är sjuk av kärlek.»
6 Oh that his left hand might be under my head, and that his right might embrace me.
Hans vänstra arm vilar under mitt huvud, och hans högra omfamnar mig.
7 I adjure you, O daughters of Jerusalem, by the roes, and by the hinds of the field, that ye awaken not, nor excite my love, till it please [to come of itself].—
Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar, vid gaseller och hindar på marken: Oroen icke kärleken, stören den icke, förrän den själv så vill.
8 The voice of my friend! behold, there he cometh, leaping over the mountains, skipping over the hills.
Hör, där är min vän! Ja, där kommer han, springande över bergen, hoppande fram på höjderna.
9 My friend is like a roebuck or the fawn of the hinds: behold, there he standeth behind our wall, looking in at the windows, seeing through the lattice.
Lik en gasell är min vän eller lik en ung hjort. Se, nu står han där bakom vår vägg, han blickar in genom fönstret, han skådar genom gallret.
10 My friend commenced, and said unto me, Rise thee up, my beloved, my fair one, and come along.
Min vän begynner tala, han säger till mig: »Stå upp, min älskade, du min sköna, och kom hitut.
11 For, lo, the winter is past, the rain is over and gone its way.
Ty se, vintern är förbi, regntiden är förliden och har gått sin kos.
12 The flowers are seen in the land; the time of the [birds'] singing is come, and the voice of the turtle-dove is heard in our land;
Blommorna visa sig på marken, tiden har kommit, då vinträden skäras, och turturduvan låter höra sin röst i vårt land.
13 The fig-tree perfumeth its green figs, and the vines with young grapes give forth a [pleasant] smell. Arise thee, my beloved, my fair one, and come along.
Fikonträdets frukter begynna att mogna, vinträden stå redan i blom, de sprida sin doft. Stå upp, min älskade, min sköna, och kom hitut.
14 O my dove, who art in the clefts of the rock, in the recesses of the cliffs, let me see thy countenance, let me hear thy voice; for thy voice is sweet, and thy countenance is comely.—
Du min duva i bergsklyftan, i klippväggens gömsle, låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst; ty din röst är så ljuv, och ditt ansikte är så täckt.»
15 Seize for us the foxes, the little foxes, that injure the vineyards; for our vineyards have young grapes.
Fången rävarna åt oss, de små rävarna, vingårdarnas fördärvare, nu då våra vingårdar stå i blom.
16 My friend is mine, and I am his—that feedeth among the lilies.
Min vän är min, och jag är hans, där han för sin hjord i bet ibland liljor.
17 Until the day become cool, and the shadows flee away, turn about, my friend, and be thou like the roebuck or the fawn of the hinds upon the mountains of separation.
Till dess morgonvinden blåser och skuggorna fly, må du ströva omkring, lik en gasell, min vän, eller lik en ung hjort, på de kassiadoftande bergen.
