Psalms 69
1 “To the chief musician upon Shoshannim, by David.” Save me, O God; for the waters are come even to threaten my life.
En Psalm Davids, om roserna, till att föresjunga. Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ.
2 I am sunk in the mire of the deep, where there is no standing; I am come into the depths of the waters, and the flood overfloweth me.
Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig.
3 I am weary of my calling; my throat is hoarse; my eyes fail, while I hope for my God.
Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud.
4 More than the hairs of my head are those that hate me without a cause; numerous are those that would destroy me, that are my enemies wrongfully: what I have not robbed shall I now restore.
De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade.
5 O God, thou art well aware of my folly, and my guilty deeds are from thee not hidden.
Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda.
6 Let not those that wait on thee, O Lord Eternal of hosts, be made ashamed through me: let not those that seek thee be confounded through me, O God of Israel.
Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre, Herre Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud.
7 Because for thy sake have I borne reproach, hath confusion covered my face.
Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd.
8 A stranger am I become unto my brothers, and an alien unto my mother's children.
Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom.
9 Because the zeal for thy house hath devoured me; and the reproaches of those that reproached thee are fallen upon me.
Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig.
10 When I wept at the fasting of my soul, it became a reproach to me.
Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill.
11 And when I made sackcloth my garment, I became a proverb to them.
Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af.
12 Those that sit in the gate talk against me; and [about me make] songs the drinkers of strong drink.
De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig.
13 But as for me, I direct my prayer unto thee, O Lord, in a time of favor; O God, in the multitude of thy kindness: answer me in the truth of thy salvation.
Men jag beder, Herre, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp.
14 Deliver me out of the mire, that I may not sink: let me be delivered from those that hate me, and out of the depths of the waters.
Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten;
15 Let not the flood of waters overflow me, and let not the deep swallow me up, and let not the pit close its mouth upon me.
Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig.
16 Answer me, O Lord; for thy kindness is good: according to the multitude of thy mercies turn thou unto me.
Hör mig, Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet;
17 And hide not thy face from thy servant; for I am in distress: make haste and answer me.
Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga.
18 Draw nigh unto my soul, and redeem it: because of my enemies do thou ransom me.
Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull.
19 Thou well knowest my reproach, and my shame, and my confusion: before thee are all my assailants.
Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig.
20 Reproach hath broken my heart; and I am sick; and I waited for pity, but there was none; and for comforters, but I found none.
Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen.
21 And they put into my food gall; and in my thirst they give me vinegar to drink.
Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst.
22 May [then] their table become a snare before them: and to those that are at peace, a trap.
Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo.
23 May their eyes become dark, that they cannot see; and make their loins continually to waver.
Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara.
24 Pour out over them thy indignation, and let the heat of thy anger overtake them.
Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem.
25 May their palace become desolate: in their tents let no one dwell.
Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor.
26 For whom thou hast smitten they persecute; and of the pain of those whom thou but wounded do they converse.
Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa.
27 Lay guilt upon their guilt; and let them not come into thy righteousness.
Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till dina rättfärdighet.
28 Let them be blotted out of the book of the living; and with the righteous let them not be written down.
Utskrapa dem utu de lefvandes bok; att de med de rättfärdiga icke uppskrefne varda.
29 But I am poor and suffering: let thy salvation, O God, set me up on high.
Men jag är elände, och hafver ondt; Gud, din hjelp beskydde mig.
30 I will praise the name of God with song, and will magnify him with thanksgiving.
Jag vill lofva Guds Namn med en viso, och vill högeliga ära honom med tacksägelse.
31 And this will please the Lord better than an ox or bullock having horns and cloven hoofs.
Det skall bättre täckas Herranom, än en stut, den horn och klöfvar hafver.
32 The meek will see this, and be rejoiced: ye that seek God, and your heart shall revive.
De elände se det, och glädja sig; och de som Gud söka, dem skall hjertat lefva.
33 For the Lord listeneth unto the needy, and his prisoners he despiseth not.
Ty Herren hörer de fattiga, och föraktar icke sina fångna.
34 Let heaven and earth praise him, the seas, and every thing that moveth therein.
Honom lofve himmelen, jorden och hafvet, och allt det deruti röres.
35 For God will save Zion, and will build the cities of Judah: that they may abide there, and have it in possession:
Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer; att man der bo skall, och besitta dem.
36 And the seed of his servants shall inherit it; and they that love his name shall dwell therein.
Och hans tjenares säd skall ärfva dem; och de som hans Namn älska, skola blifva derinne.
