Psalms 50
1 “A psalm of Assaph.” The God of gods, the Lord, speaketh, and calleth the earth, from the rising of the sun unto his setting.
En Psalm Assaphs. Herren Gud den mägtige talar, och kallar verldena, ifrå solenes uppgång, allt intill nedergången.
2 Out of Zion, the perfection of beauty, God shineth forth.
Af Zion går upp Guds härliga sken.
3 Our God is coming, and will not keep silence: a fire devoureth before him, and round him there rageth a mighty storm.
Vår Gud kommer, och tiger intet. Förtärande eld går för honom, och omkring honom en mägtig storm.
4 He will call to the heavens above, and to the earth, to judge his people.
Han kallar himmel och jord, att han skall döma sitt folk.
5 “Gather together unto me my pious servants, who make a covenant with me by sacrifice.”
Församler mig mina heliga, som förbundet mer akta än offer.
6 And the heavens tell of his righteousness; for God is judge himself. (Selah)
Och himlarna skola förkunna hans rättfärdighet; ty Gud är domaren. (Sela)
7 “Hear, O my people, and I will speak; O Israel, and I will testify against thee: God, thy God, am I.
Hör, mitt folk, låt mig tala; Israel, låt mig ibland dig betyga: Jag Gud är din Gud.
8 Not because of thy sacrifices will I reprove thee; and thy burnt-offerings are continually before me.
För ditt offers skull straffar jag dig intet; äro dock dine bränneoffer alltid för mig.
9 I will not take a bullock out of thy house, nor he-goats out of thy folds.
Jag vill icke taga oxar utu ditt hus, eller bockar utu dine stall;
10 For mine are all the beasts of the forest, the cattle upon a thousand mountains.
Ty all djur i skogenom äro mine, och boskapen på bergen, der de vid tusendetal gå.
11 I know all the fowls of the mountains: whatever moveth on the fields is with me.
Jag känner alla foglar på bergen, och allahanda djur på markene äro för mig.
12 If I were hungry, I would not say it to thee; for mine is the world, and what filleth it.
Om mig hungrade, ville jag intet säga dig deraf; ty jordenes krets är min, och allt det deruti är.
13 Do I eat the flesh of fatted bulls, or drink the blood of he-goats?
Menar du, att jag oxakött äta vill, eller bockablod dricka?
14 Offer unto God thanksgiving; and pay unto the Most High thy vows;
Offra Gudi tackoffer, och betala dem Högsta ditt löfte.
15 And call on me on the day of distress: I will deliver thee, — and so wilt thou glorify me.”
Och åkalla mig i nödene; så vill jag hjelpa dig, så skall du prisa mig.
16 But unto the wicked God saith, “What hast thou to do to relate my statutes, and why bearest thou my covenant upon thy mouth?
Men till den ogudaktige säger Gud: Hvi förkunnar du mina rätter, och tager mitt förbund i din mun;
17 And yet thou hatest instruction, and castest my words behind thee.
Efter du dock hatar tuktan, och kastar min ord bakom dig?
18 When thou seest a thief, then art thou pleased with him, and with adulterers hast thou thy portion.
När du ser en tjuf, så löper du med honom, och hafver din del med horkarlar.
19 Thou lettest loose thy mouth with evil, and thy tongue frameth deceit.
Din mun låter du tala det ondt är, och din tunga bedrifver falskhet.
20 Thou sittest and speakest against thy brother; against thy own mother's son thou utterest slander.
Du sitter och talar emot din broder; dine moders son förtalar du.
21 These things hast thou done, and I kept silence: thou didst ween that I am like thyself; [but] I will reprove thee, and set it in order before thy eyes.”
Detta gör du, och jag tiger. Det menar du, att jag skulle vara lika som du; men jag skall straffa dig, och sätta dig det under ögonen.
22 Do but reflect on this, ye that forget God, lest I tear [you] in pieces, with none to deliver.
Märker dock det, I som Gud förgäten, att jag icke en gång bortrycker, och är så ingen förlösare mer.
23 Whoso offereth thanksgiving glorifieth me: and to him that ordereth his course aright, will I show the salvation of God.
Den der tack offrar, han prisar mig; och der är vägen, att jag visar honom Guds salighet.
