Psalms 44
1 “To the chief musician, for the sons of Korach, a Maskil.” O God, with our ears have we heard, our fathers have told us, deeds which thou hadst done in their days, in times of old.
För sångmästaren; av Koras söner; en sång.
2 Thou, with thy hand, didst indeed drive out nations, and plant them; thou didst ill-treat people, and cause them to spread out.
Gud, med våra öron hava vi hört, våra fäder hava förtäljt därom för oss: om den gärning du gjorde i deras dagar, i forntidens dagar.
3 For not by their sword did they obtain possession of the land, and their own arm brought them no victory; but thy right hand, and thy arm, and the light of thy countenance, because thou hadst given them thy favor.
Det var du som med din hand utrotade hedningarna, men planterade dem; du fördärvade andra folk, men dem lät du utbreda sig.
4 Thou art my King, O God: ordain salvation for Jacob.
Ty icke med sitt svärd intogo de landet, och deras egen arm gav dem icke seger, utan din högra hand och din arm och ditt ansiktes ljus, ty du hade behag till dem.
5 Through thee will we butt down our assailants: through thy name will we tread under foot our opponents.
Du, densamme, är min konung, o Gud; så tillsäg nu Jakob seger.
6 For not in my bow will I trust, and my sword shall not help me.
Med din hjälp kunna vi stöta ned våra ovänner och i ditt namn förtrampa våra motståndare.
7 But thou helpest us against our assailants, and those that hate us thou puttest to shame.
Ty icke på min båge förlitar jag mig, och mitt svärd kan icke giva mig seger;
8 Of God we boast all the day, and to thy name will we give thanks for ever. (Selah)
nej, du giver oss seger över våra ovänner, och dem som hata oss låter du komma på skam.
9 But [now] thou hast cast off, and put us to the blush, and goest not forth with our armies.
Gud lova vi alltid, och ditt namn prisa vi evinnerligen. (Sela)
10 Thou causest us to turn back from before our assailant: and they who hate us take spoil for themselves.
Och dock har du nu förkastat oss och låtit oss varda till blygd, och du drager icke ut med våra härar.
11 Thou givest us up like sheep for food, and among the nations hast thou dispersed us.
Du låter oss vika tillbaka för ovånnen, och de som hata oss taga sig byte.
12 Thou sellest thy people for no value, and acquirest no gain by their price.
Du låter oss bliva uppätna såsom får, och bland hedningarna han du förstrött oss.
13 Thou renderest us a reproach to our neighbors, a scorn and a derision to those that are round about us.
Du säljer ditt folk för ett ringa pris, stor är icke den vinst du har gjort därpå.
14 Thou renderest us a by-word among the nations, a shaking of the head among the people.
Du låter oss bliva till smälek för våra grannar, till spott och hån för dem som bo omkring oss.
15 All the day is my disgrace before me, and the shame of my face covereth me;
Du gör oss till ett ordspråk bland hedningarna, du låter folken skaka huvudet åt oss.
16 Because of the voice of him that reproacheth and blasphemeth; by reason of the enemy and him that seeketh vengeance.
Hela dagen är min smälek inför mig, och blygsel höljer mitt ansikte,
17 All this is come over us, yet have we not forgotten thee; nor have we dealt falsely by thy covenant;
när jag hör smädarens och lastarens tal, när jag ser fienden och den hämndgirige.
18 Our heart is not moved backward, nor hath our step turned aside from thy path:
Allt detta har kommit över oss, och vi hava dock icke förgätit dig, ej heller svikit ditt förbund.
19 Even when thou didst crush us in the abode of monsters, and cover us with the shadow of death.
Våra hjärtan avföllo icke, och våra steg veko ej av ifrån din väg,
20 If we had forgotten the name of our God, or spread forth our hands to a strange God:
så att du därför har krossat oss i schakalers land och övertäckt oss med dödsskugga.
21 Would not God search out this? for he knoweth the secrets of the heart.
Om vi hade förgätit vår Guds namn och uträckt våra händer till en främmande gud,
22 But for thy sake are we slain all the day; we are counted as flocks [destined] for slaughter.
månne icke Gud skulle hava utrannsakat det, han som känner hjärtats lönnligheter?
23 Awake, wherefore wilt thou sleep, O Lord? arise, abandon us not for ever.
Nej, för din skull varda vi dödade hela dagen och bliva aktade såsom slaktfår.
24 Wherefore wilt thou hide thy face, wilt thou forget our misery, and our oppression?
Vakna upp; varför sover du, Herre? Vakna, förkasta oss icke för alltid.
25 For our soul is bowed down to the dust; our body cleaveth unto the earth.
Varför döljer du ditt ansikte och förgäter vårt lidande och trångmål?
26 Arise unto our help, and redeem us for the sake of thy kindness.
Se, vår själ är nedböjd i stoftet, vår kropp ligger nedtryckt till jorden. Stå upp till vår hjälp, och förlossa oss för din nåds skull.
