Psalms 42
1 BOOK SECOND: “To the chief musician, a Maskil, for the sons of Korach.” As a hart panteth after brooks of water, so panteth my soul after thee, O God.
För sångmästaren; en sång av Koras söner. Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.
2 My soul thirsteth for God, for the living God: when shall I go [again] and be seen in the presence of God?
Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?
3 My tears have been my food day and night; because men say unto me all the day, Where is thy God?
Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: "Var är nu din Gud?"
4 These things will I remember, and pour out my soul in me: how I was wont to pass along amidst the multitude, journeying with them as a pilgrim to the house of God, with the voice of joyful song and thanksgiving, among the festive throng.
Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran.
5 Why art thou cast down, O my soul, and disquieted in me? Hope thou in God; for I shall yet thank him, because of the salvation of his countenance.
Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.
6 O my God, my soul is cast down within me: therefore will I remember thee from the land of the Jordan, and from the peaks of Chermon, from the low mount.
Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg.
7 Deep calleth unto deep at the noise of thy waterfalls: all thy waves and thy billows have passed over me.
Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.
8 In the daytime the Lord will command his kindness, and in the night his song shall be with me, as a prayer unto the God of my life.
Om dagen må HERREN beskära sin nåd, och om natten vill jag sjunga till hans ära och bedja till mitt livs Gud.
9 I will say unto God, my rock, why hast thou forgotten me? why must I walk grieved, under the oppression of the enemy?
Jag vill säga till Gud, min klippa: "Varför har du förgätit mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?"
10 It is as death in my bones, when my assailants reproach me; when they say unto me all the day, Where is thy God?
Det är såsom krossade man benen i min kropp, när mina ovänner smäda mig, när de beständigt säga till mig: "Var är nu din Gud?"
11 Why art thou cast down, O my soul? and why art thou disquieted within met? Hope thou in God; for I shall yet thank him, the salvation of my countenance, and my God.
Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.
