< Psalms 42 >
1 BOOK SECOND: “To the chief musician, a Maskil, for the sons of Korach.” As a hart panteth after brooks of water, so panteth my soul after thee, O God.
För sångmästaren; en sång av Koras söner.
2 My soul thirsteth for God, for the living God: when shall I go [again] and be seen in the presence of God?
Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.
3 My tears have been my food day and night; because men say unto me all the day, Where is thy God?
Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?
4 These things will I remember, and pour out my soul in me: how I was wont to pass along amidst the multitude, journeying with them as a pilgrim to the house of God, with the voice of joyful song and thanksgiving, among the festive throng.
Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: »Var är nu din Gud?»
5 Why art thou cast down, O my soul, and disquieted in me? Hope thou in God; for I shall yet thank him, because of the salvation of his countenance.
Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran.
6 O my God, my soul is cast down within me: therefore will I remember thee from the land of the Jordan, and from the peaks of Chermon, from the low mount.
Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.
7 Deep calleth unto deep at the noise of thy waterfalls: all thy waves and thy billows have passed over me.
Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg.
8 In the daytime the Lord will command his kindness, and in the night his song shall be with me, as a prayer unto the God of my life.
Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.
9 I will say unto God, my rock, why hast thou forgotten me? why must I walk grieved, under the oppression of the enemy?
Om dagen må HERREN beskära sin nåd, och om natten vill jag sjunga till hans ära och bedja till mitt livs Gud.
10 It is as death in my bones, when my assailants reproach me; when they say unto me all the day, Where is thy God?
Jag vill säga till Gud, min klippa: »Varför har du förgätit mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?»
11 Why art thou cast down, O my soul? and why art thou disquieted within met? Hope thou in God; for I shall yet thank him, the salvation of my countenance, and my God.
Det är såsom krossade man benen i min kropp, när mina ovänner smäda mig, när de beständigt säga till mig: »Var är nu din Gud?» Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.