Psalms 31
1 “To the chief musician, a psalm of David.” In thee, O Lord, do I put my trust; Oh that I may never be put to shame: through thy righteousness do thou release me.
En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, uppå dig förtröstar jag, låt mig aldrig på skam komma; fräls mig genom dina rättfärdighet.
2 Bend unto me thy ear; speedily deliver me: be thou unto me as a rock of protection, as a mountain strong-hold to save me.
Böj din öron till mig, hasteliga hjelp mig; var mig en stark klippa och en borg, att du hjelper mig.
3 For my rock and my stronghold art thou; and for the sake of thy name lead me, and guide me.
Ty du äst min klippa och min borg; att du dock för ditt Namns skull mig leda och föra ville;
4 Draw me out of the net which they have laid secretly for me; for thou art my protection.
Att du ville draga mig utu nätet, som de för mig ställt hafva; ty du äst min starkhet.
5 Into thy hand do I commit my spirit: thou redeemest me, O Lord, the God of truth.
Uti dina händer befaller jag min anda; du hafver mig förlöst, Herre, du trofaste Gud.
6 I hate those that depend on lying vanities; but I trust indeed in the Lord.
Jag hatar dem som hålla uppå lösaktiga läro; men jag hoppas till Herran.
7 I will be glad and rejoice in thy kindness; because thou hast seen my misery; thou hast taken cognizance of the distresses of my soul;
Jag fröjdar mig, och är glad öfver dina godhet; att du anser mitt elände, och känner mina själ i nödene.
8 And thou hast not surrendered me into the hand of the enemy: thou hast caused my feet to stand on an ample space.
Och du öfvergifver mig icke uti fiendans händer; du sätter mina fötter uppå vidt rum.
9 Be gracious unto me, O Lord, for I am in distress; my eye is consumed through vexation—my soul [too] and my body.
Herre, var mig nådelig, ty mig är ångest; mitt ansigte är förfallet för sorgs skull, dertill min själ och min buk.
10 For my life is spent with sorrow, and my years with sighing, my strength faileth because of my iniquity, and my bones are consumed.
Ty mitt lefvande är förtärdt vordet af bedröfvelse, och mine år af suckande; min kraft är igenom mina missgerning förfallen, och min ben äro försmäktade.
11 Because of all my assailants am I become a reproach, and unto my neighbors greatly so, and a terror to my acquaintance, those that see me abroad flee away from me.
Det går mig så illa, att jag är en stor försmädelse vorden minom grannom, och en styggelse minom kändom; de som mig se på gatone, de fly för mig.
12 I am forgotten as a dead man out of the heart: I am become like a perishable vessel.
Jag är förgäten af hjertat, såsom en döder; jag är vorden såsom ett sönderslaget kärile.
13 For I have heard the slandering of many; terror was on every side, while they took counsel together against me: to take away my life did they purpose.
Ty månge försmäda mig illa, så att hvar man skyr vid mig; de rådslå med hvarannan om mig, och akta taga mig lifvet bort.
14 But I trusted well in thee, O Lord: I said, Thou art my God.
Men jag, Herre, hoppas uppå dig, och säger: Du äst min Gud.
15 In thy hand are my destinies: deliver me from the hand of my enemies, and from my persecutors.
Min tid står i dina händer; hjelp mig utu mina fiendars hand, och ifrå dem som mig förfölja.
16 Let thy face shine upon thy servant: save me through thy kindness.
Låt ditt ansigte lysa öfver din tjenare; hjelp mig genom dina godhet.
17 O Lord, let me not be put to shame; for I have called on thee: let the wicked be put to shame, let them be silent, [passing] to the nether world. (Sheol h7585)
Herre, låt mig icke till skam varda, ty jag åkallar dig; de ogudaktige varde till skam, och tystade i helvete. (Sheol h7585)
18 Let the lying lips be made dumb, which speak hard things against the righteous, with pride and contempt.
Tystne de falske munnar, som tala emot den rättfärdiga hårdeliga, högmodiga och hånliga.
19 Oh how great is thy goodness, which thou hast treasured up for those that fear thee; which thou hast wrought for those that trust in thee before the sons of men!
Huru stor är din godhet, den du dem, som dig frukta, bevarat hafver; och bevisar dem, som trösta uppå dig, inför menniskors barn!
20 Thou wilt conceal them in the secret of thy presence from the conspiracy of men: thou wilt keep them secretly in a pavilion from the strife of tongues.
Du förgömmer dem hemliga när dig för hvars mans trug; du förskyler dem i hyddone för de trätosamma tungor.
21 Blessed be the Lord: for he hath shown me his kindness wonderfully in a beleaguered city.
Lofvad vare Herren, att han mig en underlig godhet bevisat hafver, i enom fastom stad.
22 And yet had I said in my despondency, I am cut off from before thy eyes: nevertheless thou didst hear the voice of my supplications when I cried loudly unto thee.
Ty jag sade i mine häpenhet: Jag är bortdrifven ifrå dine ögon; likväl hörde du mine böns röst, då jag till dig ropade.
23 Oh love the Lord, all ye his pious ones: the Lord preserveth the faithful, and recompenses the presumption of him that acteth proudly.
Älsker Herran, alle hans helige. Herren bevarar de trogna, och vedergäller dem rikeliga, som högmod öfva.
24 Be strong, and let your heart be of good courage, all ye that hope in the Lord.
Varer tröste och oförfärade, alle I, som Herran förbiden.
