Nehemiah 4
1 And it came to pass, when Sanballat heard that we were building the wall, that it displeased him, and he became very angry, and he mocked at the Jews.
Då nu Saneballat hörde, att vi byggde murarna, vardt han vred, och förgrymmade sig svårliga; och han bespottade Judarna;
2 And he spoke before his brethren and the army of Samaria, and said, What are these feeble Jews doing? will people suffer them [to build]? will they sacrifice? will they complete it in one day? will they revive the stones out of the heaps of the rubbish, seeing that they have been burnt?
Och sade för sina bröder, och för de väldiga i Samarien: Hvad göra de vanmägtige Judar? Månn man så skola låta betämma dem? Månn de skola offra? Månn de skola en dag fullkomna det? Månn de göra stenarna lefvande af stofthopar, som förbrände äro?
3 And Tobiyah the 'Ammonite was near him, and he said, Even what they are building, if a fox were to run up, he would readily break through their stone wall.
Men Tobia den Ammoniten, som när honom var, sade: Låt bygga dem; när räfvarna löpa ditupp, skola de väl sönderrifva deras stenmurar.
4 Hear, O our God! how we are become a scorn; and bring their reproach back upon their own head, and give them up for prey in the land of captivity.
Hör, vår Gud, huru föraktade äre vi; vänd deras försmädelse in uppå deras hufvud, så att du gifver dem uti föraktelse i deras fängelses lande.
5 And cover not up their iniquity, and let not their sin be blotted out from before thee; for they have taunted [us] in the presence of the builders.
Öfverskyl icke deras missgerning, och bortskrapa icke deras synd för dig; förty de hafva rett byggningsmännerna.
6 But we built the wall; and all the wall was joined together up to the half thereof; for the people had a heart to work.
Men vi byggde murarna, och fogde dem alla tillhopa intill halfva höjd; och folket fick hjerta till att arbeta.
7 And it came to pass, when Sanballat and Tobiyah, and the Arabians, and the 'Ammonites, and the Ashdodites, heard that the walls of Jerusalem were restored, and that the breaches began to be closed up, that it displeased them greatly.
Då nu Saneballat och Tobia, och de Araber och Ammoniter, och Asdoditer hörde, att murarna i Jerusalem voro igenbyggde, och de hade begynt igentäppa det öppet var, vordo de ganska vrede;
8 And they conspired all of them together to come to fight against Jerusalem, and to do it an injury.
Och gjorde alla ett förbund tillhopa, att de skulle komma och strida emot Jerusalem, och göra en villo derinne.
9 But we prayed unto our God, and set a watch over them day and night, because of the others.
Men vi bådom vår Gud, och satte vakt uppå dem dag och natt, emot dem.
10 And Judah said, The strength of the bearers of the burden is failing, and there is much rubbish; and we are not able to build on the wall.
Och Juda sade: Dragarenas magt är allt för svag, och gruset är för mycket; vi kunne icke bygga uppå murenom.
11 And our adversaries said, “They shall not know, nor see until we come in the midst of them, and slay them, and so stop the work.”
Men våre fiender tänkte: De skola icke få vetat, eller set, förr än vi komme midt i hopen uppå dem, och slå dem ihjäl, och förhindre arbetet.
12 And it came to pass, when the Jews who dwelt near them came, that they said unto us ten times, “From all places whence ye may return home [they intend to come] over us.”
Då nu Judarna, som när dem bodde, kommo, och sade oss det väl tio gånger, af all rum, der de omkring oss bodde;
13 I placed therefore on the lower parts of the place on the naked rocks behind the wall—there I placed the people after their families with their swords, their spears, and their bows.
Då satte jag nedre utmed muren i grafvene folket, efter deras slägter, med deras svärd, spetsar och bågar.
14 And I looked [about], and rose up, and said unto the nobles, and to the rulers, and to the rest of the people, Be not afraid of them: think on the Lord, the great and terrible, and fight for your brethren, your sons, and your daughters, your wives, and your houses.
Och besåg det, och stod upp, och sade till rådherrarna, och öfverstarna, och till det andra folket: Frukter eder intet för dem; tänker uppå den stora förskräckeliga Herran, och strider för edra bröder, söner, döttrar, hustrur och hus.
15 And it came to pass, that, when our enemies heard that it was known unto us, God frustrated their counsel: and we returned, all of us, to the wall, every one unto his work.
Då nu våre fiender hörde, att vi hade fått vetat, gjorde Gud deras råd omintet; och vi vände oss åter alle till muren, hvar och en till sitt arbete.
16 And it came to pass from that day forth, that the half of my young men wrought at the work, while the other half of them were holding the spears, the shields, and the bows, and the coats of mail; and the princes stood behind all the house of Judah.
Och det skedde sedan, att hälften af de unga män gjorde arbetet; den andre hälften höllo spetsar, sköldar, bågar, och pansar; och öfverstarne stodo bakför hela Juda hus.
17 Those that built on the wall, and those that bore burdens, with those that loaded, —every one with one of his hands wrought on the work, and with the other hand held a weapon.
De som byggde på muren, och de som båro bördor ifrå dem som uppå ladde; med den ena handene gjorde de arbetet, och med den andra höllo de värjona.
18 And the builders had every one his sword fastened around his loins while they were building; and he that blew the cornet stood alongside of me.
Och hvar och en af dem, som byggde, hade sitt svärd bundet vid sidona, och byggde så; och den som blåste med basunen, var när mig.
19 And I said unto the nobles, and to the rulers, and to the rest of the people, The work is great and extensive, and we are separated upon the wall, distant one from another.
Och jag sade till rådherrarna, och öfverstarna, och till det andra folket: Arbetet är stort och vidt, och vi äre förströdde på murenom, långt ifrå hvarannan.
20 In what place [then] ye hear the sound of the cornet, thither must ye assemble unto us: our God will fight for us.
På hvilket rum I nu hören blåsa i basunen, dit kommer till oss. Vår Gud varder för oss stridandes;
21 So we labored at the work, while the half of them were holding the spears from the rising of the morning-dawn till the stars appeared.
Och vi vilje arbeta på verket; och hälften af dem höll spetsar, allt ifrå morgonrodnan intill stjernorna uppgingo.
22 Likewise at the same time said I unto the people, Let every one with his young man lodge within Jerusalem, so that they may be in the night a guard to us, and during the day for the labor.
Ock sade jag på den tiden till folket: Hvar och en blifve med sinom dräng öfver natten i Jerusalem, att vi om nattena tage vara på vaktena, och om dagen på arbetet.
23 And neither I, nor my brothers, nor my young men, nor the men of the guard who followed me—none of us took off our clothes, no one leaving them off even for washing himself.
Men jag och mine bröder, och mine tjenare, och de män i vaktene efter mig, drogo intet vår kläder af, när någor i vattnet gick.
