Job 7
1 Is there not a limited time of service to a mortal upon the earth? Are not his days also like the days of a hired laborer?
En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
2 As a servant eagerly longeth for the shadow, and as a hired laborer hopeth for his reward:
Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
3 So was I compelled to possess months of vanity, and nights of trouble were counted out unto me.
Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
4 When I He down, I say, When shall I arise, and the night be gone? and I am wearied with tossings about till the dawn of day.
Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
5 My flesh is covered with worms and clods of dust: my skin is burst open, and become loathsome.
Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
6 My days hasten away more swiftly than a weaver's shuttle, and they come to an end in the absence of hope.
Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
7 Oh remember that nothing but a breath is my life; that my eye will not again see happiness;
Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
8 The eye of him that seeth me now will not behold me again: [thou fixest] thy eyes upon me, and I am no more.
Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
9 As the cloud vanisheth and passeth away: so will he that goeth down to the nether world not come up again. (Sheol h7585)
Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
10 He will return no more to his house, and his place will not recognize him any more.
Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
11 Therefore will I also not restrain my mouth: I will speak in the anguish of my spirit: I will complain in the bitterness of my soul.
Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12 Am I a sea, or a monster, that thou settest a watch over me?
Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13 For should I say, My bed shall comfort me, my couch shall help me bear my complaint:
När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
14 Then wouldst thou frighten me with dreams, and with visions wouldst thou terrify me;
då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
15 So that my soul would choose strangling, death rather than these limbs of mine.
Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
16 I loathe it; I cannot live for ever: let me alone; for my days are but nought.
Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
17 What is the mortal, that thou shouldst make him great? and that thou shouldst direct thy heart toward him?
Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
18 And that thou shouldst visit him every morning, probe him every moment?
synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
19 How long wilt thou not turn thy regard from me, nor let; me loose till I swallow down my spittle?
Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
20 If I have sinned, what [injury] can I cause unto thee, O thou Guardian of men? why hast thou set me as an object for thee to strike at, so that I am become a burden to myself?
Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
21 And why wilt thou not forgive my transgression, and let my iniquity pass away? for soon must I lie down in the dust; and thou wilt seek for me, but I shall be no more.
Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
