Job 6
1 Then answered Job, and said,
Då tog Job till orda och sade:
2 Oh that my vexation could be truly weighed, and my calamity; oh that men might lift it up in the balances at once!
Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
3 For now it is already heavier than the sand of the sea: therefore are my words confused.
Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
4 For the arrows of the Almighty are within me, the poison whereof my spirit drinketh it: the terrors of God set themselves in array against me.
Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5 Doth the wild ass bray over the grass? or loweth the ox over his fodder?
Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6 Is ever tasteless food eaten without salt? or is there any flavor in the white of an egg?
Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
7 My soul refuseth to touch them: they are unto me like disgusting food.
Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
8 Oh that some one would grant the accomplishment of my request; and that God would grant me the fulfillment of my hope!
Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9 Yea, that it would please God that he might crush me: that he would let loose his hand, and make an end of me!
O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10 Then would this be still my comfort; yea, I would rejoice in my pain while be would not spare: that I have not gainsaid the commands of the Holy One.—
Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11 What is my strength, that I should wait? and what my end, that I should yet longer retain my patience?
Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12 Is the strength of stones my strength? or is my flesh brazen?
Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
13 Truly, am I not without my help in me? and is not wise counsel driven far away from me?
Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
14 As though I were one who refuseth kindness to his friend, and forsaketh the fear of the Almighty:
Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15 My brothers are treacherous as a brook, like flowing brooks they pass along;
Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16 Which are made turbid by reason of the ice, wherein the snow hideth itself;
som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
17 At the time when they feel the warmth, they vanish; when it is hot, they are quenched out of their place.
men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18 The paths of their course wind themselves along; they go in the wilderness and are lost.
Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19 The caravans of Thema look hither, the travelling companies Sheba hope for them;
Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20 But they stand ashamed because they had trusted; they come thither and are made to blush.
men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21 For truly now ye are like such a one: ye see my terrible state and are afraid.
Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22 Have I then ever said, Give me something, and out of your property offer a bribe in my behalf?
Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
23 And deliver me from the hand of the adversary? and redeem from the hand of tyrants?
att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24 Teach me, and I will indeed remain silent; and wherein I erred give me to understand.
Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25 How pleasant are straightforward words! but what doth arguing prove?
Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26 Do ye think to reprove words, and [to regard] as wind the speeches of one that is despairing?
Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27 Yea, ye would cast any thing upon the fatherless, and ye would dig a pit against your friend.
Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
28 But now, if it please you, turn yourselves toward me, and [say] whether I would lie before your face.
Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29 Reflect again, I pray you, there will be no wrong: yea, reflect once more, my righteousness [will be found] therein.
Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30 Is there any wrong on my tongue? or should my palate not understand [if I spoke] what is iniquitous?
Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
