Job 29
1 And Job continued to take up his parable, and said,
Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 Who will give me back months like those which are past, days like those when God guarded me;
Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
3 When his lamp shone over my head, when by his light I could walk in darkness;
då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
4 As I was in the days of my abundance, when the confidence of God was upon my tent:
Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
5 When the Almighty was yet with me, when my servants stood round about me;
då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
6 When I bathed my steps in cream, and the rock poured out near me streamlets of oil!
då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
7 When I went out to the gate close by the city, when in the open place I established my seat:
När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
8 Young men saw me, and hid themselves; and the aged rose up, and remained standing;
då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
9 Princes stopped in the midst of [their] words, and laid their hand on their mouth:
Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
10 The voice of nobles was arrested, and their tongue cleaved to their palate.
furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
11 For the ear that heard me called me happy; and the eye that saw me bore witness for me;
Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
12 Because I delivered the poor that cried, and the fatherless, yea, that had none to help him.
ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
13 The blessing of him that was ready to perish came upon me; and the heart of the widow I caused to sing for joy.
Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14 I took righteousness as my garment, and it clothed me: as a robe and a mitre was justice unto me.
I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
15 Eyes was I to the blind; and feet to the lame was I.
Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
16 A father was I to the needy; and the cause of him I knew not I used to investigate.
Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
17 And I broke the cutting-teeth of the wrong-doer, and out of his teeth I cast down his prey.
Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
18 And I said then, “In the midst of my nest shall I depart hence, and like the sand shall I have many days.
Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
19 My root will stand open for the water, and the dew will lodge on my boughs.
Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
20 My glory will ever be new with me, and my bow will acquire fresh strength in my hand.”
Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."
21 Unto me men listened, and waited, and watched in silence for my counsel
Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
22 After my words they made no reply, and my speech dropped on them [like dew].
Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
23 And they waited for me as for the rain, and they opened wide their mouth as for the latter rain.
De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
24 I smiled on those that had lost their confidence; and the light of my countenance they never cast down.
När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
25 I chose their way for them, and I sat as chief, and dwelt as king in his army, as one that comforteth mourners.
Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
