Job 29
1 And Job continued to take up his parable, and said,
Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
2 Who will give me back months like those which are past, days like those when God guarded me;
Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
3 When his lamp shone over my head, when by his light I could walk in darkness;
Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
4 As I was in the days of my abundance, when the confidence of God was upon my tent:
Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
5 When the Almighty was yet with me, when my servants stood round about me;
Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
6 When I bathed my steps in cream, and the rock poured out near me streamlets of oil!
Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
7 When I went out to the gate close by the city, when in the open place I established my seat:
Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
8 Young men saw me, and hid themselves; and the aged rose up, and remained standing;
Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
9 Princes stopped in the midst of [their] words, and laid their hand on their mouth:
Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
10 The voice of nobles was arrested, and their tongue cleaved to their palate.
Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
11 For the ear that heard me called me happy; and the eye that saw me bore witness for me;
Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
12 Because I delivered the poor that cried, and the fatherless, yea, that had none to help him.
Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
13 The blessing of him that was ready to perish came upon me; and the heart of the widow I caused to sing for joy.
Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
14 I took righteousness as my garment, and it clothed me: as a robe and a mitre was justice unto me.
Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
15 Eyes was I to the blind; and feet to the lame was I.
Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
16 A father was I to the needy; and the cause of him I knew not I used to investigate.
Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
17 And I broke the cutting-teeth of the wrong-doer, and out of his teeth I cast down his prey.
Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
18 And I said then, “In the midst of my nest shall I depart hence, and like the sand shall I have many days.
Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
19 My root will stand open for the water, and the dew will lodge on my boughs.
Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
20 My glory will ever be new with me, and my bow will acquire fresh strength in my hand.”
Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
21 Unto me men listened, and waited, and watched in silence for my counsel
De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
22 After my words they made no reply, and my speech dropped on them [like dew].
Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
23 And they waited for me as for the rain, and they opened wide their mouth as for the latter rain.
De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
24 I smiled on those that had lost their confidence; and the light of my countenance they never cast down.
Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
25 I chose their way for them, and I sat as chief, and dwelt as king in his army, as one that comforteth mourners.
När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
