Job 17
1 My spirit is broken, my days are cut short, the grave is ready for me.
Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
2 Yet truly those that mock are with me, and on their offendings must my eye rest.
Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
3 And thou, [Creator!] attend, I pray thee, be my surety with thyself: who else is there that would strike hands with me?
Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
4 For thou hast concealed their heart against intelligence: therefore art thou not exalted [through them].
Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
5 Every one of them speaketh deceptively to his friends: may also the eyes of his children fail.
Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
6 And he hath placed me here as a by-word unto nations; and I become openly as a place of abomination.
Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
7 Therefore is my eye dim from vexation, and my limbs are all of them like a shadow.
Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
8 Upright men must be astonished at this, and the innocent must arouse himself against the hypocrite.
Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
9 Yet will the righteous hold firmly on to his way; and he that is clean of hands will acquire additional strength.
Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
10 But all of you, do only return, and come but [to me]: and yet I shall not find among you one wise man.
Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
11 My days are past, my resolves are broken off, [even the thoughts]—the possessions of my heart.
Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
12 These would change the night into day, the light as near in the presence of darkness.—
Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
13 When I hope for the nether world as my house; in the darkness have I spread my couch; (Sheol h7585)
Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
14 When I call to corruption, Thou art my father: Thou art my mother, and my sister, to the worms.
Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
15 Ay, where is then my hope? as for my hope, who will see it [fulfilled]?
Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
