Job 14
1 Man born of a woman is short of days, and sated with harrowing trouble.
Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
2 Like a flower he cometh forth, and is cut down: and he fleeth like a shadow, and remaineth not.
lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
3 And yet on such a one dost thou open thy eyes, and me thou bringest into judgment with thee?
Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
4 Who can make a clean thing out of an unclean? not one [thing].
Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
5 Seeing that his days are determined, the number of his months are [fixed] with thee, that thou hast set his bounds which he cannot pass:
Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
6 Turn thyself from him that he may recover from his pain, and be able to enjoy like a hired laborer his day.
vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
7 For there is hope for the tree: if it be cut down, it may still sprout again, while its young shoot will not cease.
För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
8 If even its root become old in the earth, and its stock die in the dust:
Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
9 Yet through the scent of water will it flourish [again], and produce boughs as though It were newly planted.
så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
10 But man dieth, and lieth powerless: yea, the son of earth departeth—and where is he?
Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
11 The waters run off from the sea, and the river faileth and drieth up:
Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
12 So doth man lie down, and riseth not: till the heavens be no more, they will not awake, and will not be roused out of their sleep.
så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
13 Oh who would grant that thou mightest hide me in the nether world, that thou mightest conceal me, until thy wrath be appeased, that thou mightest set for me a fixed time, and remember me then! (Sheol h7585)
Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
14 Or, when a man dieth, will he live again? all the days of my time of service would I then wait, till [the hour of] my release were come.
fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
15 Do thou call, and I will truly answer thee: have a desire for the work of thy hands.
Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
16 Yet now thou numberest my steps: and thou waitest not with [the punishment of] my sin.
ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
17 Sealed up in a bag is my transgression, and thou yet addest to my iniquity.
I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
18 But truly a falling mountain will crumble, and [even] a rock is moved out of its place.
Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
19 The water weareth out stones; thou sweepest away their fragments [like] the dust of the earth: and so thou destroyest the hope of man.
såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
20 Thou assailest him with might without ceasing, till he passeth away: thou changest his countenance, and sendest him off.
Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
21 His children acquire honor, but he knoweth it not: and they are esteemed little, but he perceiveth nothing of them.
Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
22 But his body. on him, feeleth pain, and his soul will mourn for him.
Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
