Job 10
1 My soul is disgusted with my life; I will give free vent to my complaint over myself; I will speak in the bitterness of my soul.
Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
2 I will say unto God, Do not condemn me; let me know for what cause thou contendest against me.
Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
3 Is it well for thee that thou shouldst oppress, that thou shouldst reject the labor of thy hands, and shed light upon the counsel of the wicked?
Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
4 Hast thou eyes of flesh? or wilt thou see as a mortal seeth?
Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
5 Are thy days as the days of a mortal, or are thy years as the days of a man,
Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
6 That thou inquirest after my iniquity, and searchest after my sin?
eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
7 Still it is within thy knowledge that I am not wicked, and there is none that can deliver me out of thy hand.
du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
8 Thy hands have carefully fashioned me and made me; every thing is in harmony all round about; and yet thou dost destroy me!
Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
9 Remember, I beseech thee, that as though I were clay hast thou made me; and wilt thou cause me to return again unto the dust?
Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
10 Behold, like milk didst thou pour me out, and like cheese didst thou curdle me.
Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
11 With skin and flesh didst thou clothe me, and with bones and sinews didst thou cover me.
Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
12 Life and kindness didst thou grant me, and thy providence watched over my spirit.
Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
13 And yet these things hadst thou treasured up in thy heart: I know that this was [resolved] within thee.
Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
14 If I have sinned, then dost thou watch me, and from my iniquity thou wilt not declare me guiltless.
om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
15 If I be wicked, woe unto me: and if I be righteous, I can still not lift up my head; I am sated with disgrace, and ever seeing my affliction;
Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
16 And it constantly increaseth; like a fierce lion dost thou hunt for me; and again thou showest thyself continually wonderful on me;
Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
17 Thou ever renewest thy witnesses against me, and causest thy indignation to grow strong against me; changes and multitudes [of sufferings] are around me.
Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
18 Wherefore then didst thou bring me forth out of the womb? Oh that I had perished, and that no eye had seen me!
Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
19 That I were as though I had not been, —had been borne from the womb to the grave.
hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
20 Lo! my days are but few: cease, then, withdraw from me [thy hand], that I may recover my cheerfulness a little.
Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
21 Before I go, and return not, to the land of darkness and the shadow of death,
innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
22 A land of utter gloom, as of the darkness of the shadow of death, without any order, and the light of which is like utter gloom.
till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
