1 Kings 8

1 Then did Solomon assemble the elders of Israel, and all the heads of the tribes, the princes of the divisions of the children of Israel, unto king Solomon in Jerusalem, to bring up the ark of the covenant of the Lord out of the city of David, which is Zion.

Då församlade Konung Salomo till sig de äldsta af Israel, alla öfverstar i slägterna, och Förstar för fäderna ibland Israels barn, till Jerusalem, till att föra Herrans förbunds ark upp utu Davids stad, det är Zion.

2 And all the men of Israel assembled themselves unto king Solomon at the feast in the month Ethanim, which is the seventh month.

Och sig församlade till Konung Salomo alle män i Israel, uti den månaden Ethanim på högtidene, det är sjunde månaden.

3 And all the elders of Israel came, and the priests took up the ark.

Och då alle äldste i Israel kommo, lyfte Presterna arken upp;

4 And they brought up the ark of the Lord, and the tabernacle of the congregation, and all the holy vessels that were in the tabernacle: even these did the priests and the Levites bring up.

Och båro Herrans ark ditupp; dertill vittnesbördsens tabernakel, och all helgedomens tyg, som i tabernaklet var; det gjorde Presterna och Leviterna.

5 And king Solomon, and all the congregation of Israel, that were assembled unto him, were with him before the ark, sacrificing sheep and oxen, that could not be told nor numbered for multitude.

Och Konung Salomo och hela Israels menighet, som sig till honom församlat hade, gingo med honom fram för arken, och offrade får, och fä, så mycket att man dem hvarken tälja eller räkna kunde.

6 And the priests brought in the ark of the covenant of the Lord unto its place, into the debir of the house, into the most holy place, under the wings of the cherubim.

Alltså båro Presterna Herrans förbunds ark uti sitt rum i husets chor, i det aldrahelgasta, under Cherubims vingar.

7 For the cherubim spread forth their wings over the place of the ark, and the cherubim covered the ark and its staves from above.

Ty Cherubim räckte vingarna ut till det rum der arken stod, och öfverskylde arken och hans stänger.

8 And they had made the staves so long, that the ends of the staves were seen out in the holy place in the front of the debir, but they were not seen without; and they have remained there until this day.

Och så långa voro stängerna, att deras ändar syntes i helgedomenom för choren; men utantill vordo de intet sedde; och de blefvo der intill denna dag.

9 There was nothing in the ark save the two tables of stone, which Moses had placed therein at Horeb, where the Lord made a covenant with the children of Israel, when they came out of the land of Egypt.

Och i arkenom var intet, utan allenast de två Mose stentaflor, som han lät deruti i Horeb, då Herren gjorde ett förbund med Israels barnom, då de utur Egypti land dragne voro.

10 And it came to pass, when the priests were come out of the holy place, that the cloud filled the house of the Lord:

Då nu Presterna gingo utu helgedomenom, uppfyllde en molnsky Herrans hus,

11 And the priests were not able to stand to minister because of the cloud; for the glory of the Lord had filled the house of the Lord.

Så att Presterna icke kunde stå och sköta ämbetet för molnskyn; ty Herrans härlighet uppfyllde Herrans hus.

12 Then said Solomon, The Lord said that he would dwell in the thick darkness.

Då sade Salomo: Herren hafver sagt, att han ville bo i mörkrena.

13 I have indeed built a dwelling-house for thee, a settled place for thy abode for ever.

Jag hafver byggt ett hus dig till boning; ett säte, att du skall bo der till evig tid.

14 And the king turned his face about, and blessed all the congregation of Israel; and all the congregation of Israel was standing;

Och Konungen vände sitt ansigte, och välsignade hela menighetena Israel, och hela menigheten Israel stod;

15 And he said, Blessed be the Lord, the God of Israel, who spoke with his mouth unto David my father, and hath with his hand fulfilled it, when he said,

Och han sade: Lofvad vare Herren Israels Gud, som med sin mun med minom fader David talat, och med sine hand fullbordat hafver, och sagt:

16 Since the day that I brought forth my people Israel out of Egypt, I did not make choice of any city out of all the tribes of Israel to build a house, that my name might be therein; but I made choice of David to be over my people Israel.

Ifrå den dag, då jag förde mitt folk Israel utur Egypten, hafver jag ingen stad utvalt i några af Israels slägter, att mig skulle varda ett hus bygdt, så att mitt Namn skulle vara der; men David hafver jag utvalt, att han skall vara öfver mitt folk Israel.

17 And it was in the heart of David my father to build a house for the name of the Lord, the God of Israel.

Och min fader David hade väl i sinnet, att han skulle bygga Herrans Israels. Guds Namne ett hus.

18 But the Lord said unto David my father, Whereas it was in thy heart to build a house unto my name, thou didst well that it was in thy heart:

Men Herren sade till min fader David: Att du hafver i sinnet bygga mino Namne ett hus, hafver du gjort väl, att du hade det i sinnet;

19 Nevertheless, thou shalt not thyself build the house; but thy son that shall come forth out of thy loins, he shall build the house unto my name.

Dock skall icke du bygga det huset, utan din son, som utaf dina länder komma skall, han skall bygga mino Namne ett hus.

20 And the Lord hath fulfilled his word that he hath spoken: and I am risen up in the room of David my father, and I sit on the throne of Israel, as the Lord hath spoken, and I have built the house for the name of the Lord the God of Israel.

Och Herren hafver gjort sitt ord fast, som han talat hafver; ty jag är uppkommen i mins faders Davids stad, och sitter på Israels stol, såsom Herren sagt, och hafver byggt Herrans Israels Guds Namne ett hus;

21 And I have assigned there a place for the ark, wherein is the covenant of the Lord, which he made with our fathers, when he brought them forth out of the land of Egypt.

Och hafver derutinnan tillpyntat ett rum till arken, som Herrans förbund uti är, det han gjort hafver med våra fäder, då han dem utur Egypti land förde.

22 And Solomon now placed himself before the altar of the Lord in the presence of all the congregation of Israel, and spread forth his hands toward heaven;

Och Salomo stod för Herrans altare emot hela Israels menighet, och räckte ut sina händer upp till himmelen;

23 And he said, O Lord, the God of Israel, there is no god like thee, in the heavens above, and on the earth beneath, thou who keepest the covenant and the kindness for thy servants that walk before thee with all their heart;

Och sade: Herre Israels Gud, det är ingen Gud, antingen ofvantill i himmelen, eller nedre på jordene, din like; du som håller förbund och barmhertighet dinom tjenarom, som vandra för dig af allo hjerta;

24 Who hast kept for thy servant David my father what thou hadst promised him; and thou spokest with thy mouth, and hast fulfilled it with thy hand, as it is this day.

Du som hafver hållit dinom tjenare David, minom fader, allt det du honom sagt hafver; med dinom mun hafver du talat det, och med dine hand hafver du fullkomnat det, såsom det nu i denna dag tillgår.

25 And now, O Lord, the God of Israel, keep for thy servant David my father what thou hast spoken concerning him, saying, There shall never fail thee a man in my sight who sitteth on the throne of Israel; if thy children but take heed to their way to walk before me, as thou hast walked before me.

Nu, Herre Israels Gud, håll dinom tjenare David, minom fader, det du med honom talat hafver, och sagt: Dig skall icke fattas en man för mig, som sitta skall på Israels stol; såframt din barn förvara sina vägar, att de vandra såsom du för mig vandrat hafver.

26 And now, O God of Israel, I pray thee, let thy word be verified, which thou hast spoken unto thy servant David my father.

Nu, Israels Gud, låt din ord blifva sann, som du till din tjenare David, min fader, talat hafver.

27 For in truth will God then dwell on the earth? behold, the heavens and the heavens of heavens cannot contain thee: how much less then this house that I have built!

Ty menar du ock, att Gud bor på jordene? Si, himmelen och alla himlars himlar kunna icke begripa dig; huru skulle då detta huset göra det, som jag nu byggt hafver?

28 Yet wilt thou turn thy regard unto the prayer of thy servant, and to his supplication, O Lord my God, to listen unto the entreaty and unto the prayer, which thy servant prayeth before thee today;

Så vänd dig till dins tjenares bon, och till hans begär, Herre min Gud, så att du hörer det lof, och den bön, som din tjenare gör för dig i dag;

29 That thy eyes may be open toward this house night and day, toward the place of which thou hast said, My name shall be there; that thou mayest listen unto the prayer which thy servant shall pray at this place.

Att din ögon måga stå öppne öfver detta hus, natt och dag; öfver det rum, der du om sagt hafver: Mitt Namn skall vara der; att du ville höra den bön, som din tjenare gör på detta rum;

30 And listen thou to the supplication of thy servant, and of thy people Israel, which they will pray at this place: and oh, do thou hear in heaven thy dwelling-place; and hear, and forgive.

Och ville höra dins tjenares, och dins folks Israels bön, den de här görande varda i detta rum; och höra det der du bor i himmelen; och när du det hörer, vara nådelig.

31 If any man trespass against his neighbor, and an oath be laid upon him to cause him to swear, and the oath come before thy altar in this house:

När nu någor syndar emot sin nästa, och tager dess en ed uppå sig, der han sig med förpligtar, och eden kommer inför ditt altare i desso huse;

32 Then do thou hear in heaven, and act, and judge thy servants, by condemning the wicked, to bring his way upon his head; and by justifying the righteous, to give him according to his righteousness.

Att du ville då höra i himmelen, och skaffa dina tjenare rätt, att du fördömer den ogudaktiga, och låter hans väg komma öfver hans hufvud; och rättfärdigar den rätta, att du honom gör efter hans rättfärdighet.

33 When thy people Israel are struck down before the enemy, because they have sinned against thee, and they return then to thee, and confess thy name, and pray, and make supplication unto thee in this house:

Om ditt folk Israel vorde slaget för sina fiendar, efter de emot dig syndat hafva; och vända sig till dig, och bekänna ditt Namn, och bedja, och begära af dig i desso huse;

34 Then do thou hear in heaven, and forgive the sin of thy people Israel, and cause them to return unto the land which thou hast given unto their fathers.

Att du ville då hörat i himmelen, och dins folks Israels syndom nådelig vara; och föra dem åter i det land, som du deras fäder gifvit hafver.

35 When the heavens be shut up, and there be no rain, because they have sinned against thee, and they pray toward this place, and confess thy name, and turn from their sin, because thou hast afflicted them:

Om himmelen igenlyckt varder, så att intet regnar, efter de emot dig syndat hafva; och varda bedjande på detta rum, och bekänna ditt Namn, och vända sig ifrå sina synder, efter du plågar dem;

36 Then do thou hear in heaven, and forgive the sin of thy servants, and of thy people Israel; for thou wilt teach them the good way wherein they should walk; and give then rain upon thy land, which thou hast given to thy people for an inheritance.

Att du ville i himmelen höra dem, och vara dina tjenares, och dins folks Israels synder nådelig; att du visar dem den goda vägen, der de uti vandra skola, och låter regna på landet, som du dino folke till arfs gifvit hafver.

37 If there be a famine in the land, if there be pestilence, blasting, mildew, or if there be locust, caterpillar, if their enemy besiege them in the land of their gates; at whatsoever plague, whatsoever sickness;

Om en hård tid, eller pestilentie, eller torka, eller brand, eller gräshoppor, eller matkar på landet kommande varda; eller deras fiende belägger deras portar i landena, eller någor plåga eller krankhet;

38 What prayer and supplication soever be made by any man, of all thy people Israel, when they shall be conscious every man of the plague of his own heart, and he then spread forth his hands toward this house:

Den då beder eller begärar, ehvad de äro andra menniskor, eller ditt folk Israel, som förnimma sina plågo, hvar och en i sitt hjerta, och räcka sina händer ut till detta huset;

39 Then do thou hear in heaven the place of thy dwelling, and forgive, and act, and give to every man in accordance with all his ways, as thou mayest know his heart; for thou, thyself alone, knowest the heart of all the children of men;

Att du ville då höra i himmelen, i det säte der du bor, och vara nådelig; och fly det så, att du gifver hvarjom och enom såsom han vandrat hafver, såsom du hans hjerta känner; ty du allena känner alla menniskors barnas hjerta;

40 In order that they may fear thee all the days that they live on the face of the land which thou hast given unto our fathers.

På det att de skola frukta dig alltid, så länge de lefva i landena, det du våra fäder gifvit hafver.

41 But also to the stranger, who is not of thy people Israel, but cometh out of a far-off country for the sake of thy name;

Om ock en främmande, som icke är af ditt folk Israel, kommer af fjerran land för ditt Namns skull;

42 For they will hear of thy great name, and of thy strong hand, and of thy outstretched arm; when he will come and pray at this house:

Ty de varda hörande om ditt stora Namn, och om dina mägtiga hand, och om din uträckta arm; och kommer till att bedja i desso huse;

43 Mayest thou listen in heaven the place of thy dwelling, and do according to all that the stranger will call on thee for; in order that all the nations of the earth may know thy name, to fear thee, as [do] thy people Israel; and that they may understand that this house, which I have built, is called by thy name.

Att du då ville höra i himmelen, i det säte der du bor, och göra allt det den främmande dig om åkallar; på det all folk på jordene måga känna ditt Namn, att de ock frukta dig lika som ditt folk Israel, och förnimma, att detta huset efter ditt Namn nämndt är, det jag byggt hafver.

44 If thy people go out to battle against their enemy, on the way on which thou mayest send them, and they do pray unto the Lord in the direction of the city which thou hast chosen, and of the house that I have built for thy name:

Om ditt folk utdrager i strid emot sina fiendar, den vägen som du dem sändandes varder, och de varda bedjande till Herran, emot vägen till den staden som du utvalt hafver, och emot huset som jag dino Namne byggt hafver;

45 Then hear thou in heaven their prayer and their supplication, and procure them justice.

Att du då ville höra deras bön och begär i himmelen, och skaffa dem rätt.

46 If they sin against thee, [for there is no man that may not sin, ] and thou be angry with them, and give them up before the enemy, so that their captors carry them away captive unto the land of the enemy, [be it] far or near;

Om de varda syndande emot dig; ty det är ingen menniska, som icke syndar; och du varder vred, och gifver dem för deras fiendar, så att de föra dem fångna i fiendaland, fjerran eller när;

47 And if they then take it to their heart in the land whither they have been carried captive, and repent, and make supplication unto thee in the land of their captors, saying, We have sinned, and have committed iniquity, we have acted wickedly;

Och de besinna sig i sitt hjerta, uti landena der de fångne äro, och omvända sig, och bedja dig uti deras fängelses land, och säga: Vi hafve syndat, och gjort illa, och varit ogudaktige;

48 And they return unto thee with all their heart, and with all their soul, in the land of their enemies, who have led them away captive, and they pray unto thee in the direction of their land, which thou hast given unto their fathers, of the city which thou hast chosen, and of the house which I have built for thy name:

Och vända sig så till dig af allt hjerta, af allo själ, uti deras fiendars land, som dem bortfört hafva, och bedja till dig emot vägen till deras land, som du deras fäder gifvit hafver, emot den staden som du utvalt hafver, och emot det huset som jag dino Namne byggt hafver;

49 Then hear thou in heaven the place of thy dwelling their prayer and their supplication, and procure them justice;

Att du då ville höra deras bön och begär i himmelen, af det säte der du bor, och skaffa dem rätt,

50 And forgive thy people for what they have sinned against thee, and all their transgressions whereby they have transgressed against thee, and cause them to find mercy before their captors, that they may have mercy on them;

Och vara dino folke nådelig, som emot dig syndat hafver, och all deras öfverträdelse, der de med hafva förbrutit sig emot dig; och gifva dem barmhertighet för dem som dem fångna hålla, att de förbarma sig öfver dem;

51 For they are thy people, and thy heritage, whom thou hast brought forth out of Egypt, from the midst of the iron furnace;

Förty de äro ditt folk, och ditt arf, som du utur Egypten, utu jernugnenom fört hafver;

52 That thy eyes may be open unto the supplication of thy servant, and unto the supplication of thy people Israel, to listen unto them in all for which they call unto thee;

Att din ögon måga öppne vara till dins tjenares och dins folks Israels bön; att du ville höra dem i allt det, der de om åkalla dig;

53 For thou hast separated them unto thee as a heritage from all the people of the earth, as thou spokest by the hand of Moses thy servant, when thou broughtest forth our fathers out of Egypt, O Lord Eternal.

Ty du hafver dem dig af skiljt till ett arf utur all folk på jordene, såsom du sagt hafver genom din tjenare Mose, då du våra fäder utur Egypten förde, Herre, Herre.

54 And it happened, that, when Solomon had made an end of praying all this prayer and supplication unto the Lord, he arose from before the altar of the Lord from kneeling on his knees, with his hands spread out toward heaven.

Och då Salomo hade all denna bön och begäran utbedit för Herranom, stod han upp ifrå Herrans altare, och höll upp att böja sin knä, och uträcka sina händer till himmelen;

55 And he stood up, and blessed all the congregation of Israel with a loud voice, saying,

Och stod, och välsignade alla menighetena Israel, med höga, röst, och sade:

56 Blessed be the Lord, who hath given rest unto his people Israel, in accordance with all that he hath spoken: [so that] there hath not failed one word of all his good promise, which he spoke by the hand of Moses his servant.

Lofvad vare Herren, som sino folke Israel ro gifvit hafver, såsom han sagt hafver; icke ett är förfallet af hans goda ord, som han genom sin tjenare Mose talat hafver.

57 The Lord our God be with us, as he was with our fathers; oh may he not leave us, nor forsake us;

Herren vår Gud vare med oss, såsom han varit hafver med våra fäder. Han öfvergifve oss icke, och tage icke handena bort ifrån oss;

58 That he may incline our heart unto him, to walk in all his ways, and to keep his commandments, and his statutes, and his ordinances, which he commanded our fathers.

Till att böja vårt hjerta till sig, att vi måge vandra i alla hans vägar, och hålla hans bud, seder och rätter, som han våra fäder budit hafver;

59 And may these my words, wherewith I have made supplication before the Lord, be nigh unto the Lord our God day and night, that he may maintain the cause of his servant, and the cause of his people Israel in their daily requirements;

Och att desse orden, som jag för Herranom bedit hafver, måtte nalkas Herranom vårom Gud dag och natt, att han må skaffa sinom tjenare rätt, och sino folke Israel, hvarjom och enom i sinom tid;

60 In order that all the nations of the earth may know that the Lord is the [true] God, and none else.

På det att all folk på jordene måga känna, att Herren är Gud, och ingen annar.

61 Let your heart therefore be entire with the Lord our God, to walk in his statutes, and to keep his commandments, as at this day.

Och edor hjerta vare rättsinnig med Herranom vårom Gud, till att vandra i hans seder, och till att hålla hans bud, såsom det tillgår i denna dag.

62 And the king, and all Israel with him, offered sacrifices before the Lord.

Och Konungen, samt med hela Israel, offrade offer för Herranom.

63 And Solomon offered [as] the sacrifice of peace-offering which he offered unto the Lord, two and twenty thousand oxen, and a hundred and twenty thousand sheep. And thus did the king and all the children of Israel dedicate the house of the Lord.

Och Salomo offrade tackoffer, som han Herranom offrade, tu och tjugu tusend oxar, och hundradetusend och tjugutusend får. Alltså vigde de Herrans hus, Konungen och all Israels barn.

64 On the same day did the king hallow the interior of the court that was before the house of the Lord; for he prepared there the burnt-offerings, and the meat-offerings, and the fat of the peace-offerings; because the copper altar that was before the Lord was too small to contain the burnt-offerings, and the meat-offerings, and the fat of the peace-offerings.

På samma dagen vigde Konungen medelgården, som var för Herrans hus, dermed att han der uträttade bränneoffer, spisoffer, och det feta af tackoffret; förty kopparaltaret, som för Herranom stod, var för litet till bränneoffer, spisoffer, och till det feta af tackoffer.

65 And Solomon held at that time the feast, and all Israel with him, a great assembly, from the entrance of Chamath unto the river of Egypt, before the Lord our God, seven days and seven days, even fourteen days.

Och Salomo gjorde på den tiden en högtid, och all Israel med honom en stor församling, ifrå den gränson Hamath, allt intill Egypti bäck, för Herranom vårom Gud i sju dagar, och åter i sju dagar; det voro fjorton dagar.

66 On the eighth day he dismissed the people, and they blessed the king; and they went unto their tents joyful and glad of heart, because of all the good that the Lord had done for David his servant, and for Israel his people.

Och på åttonde dagen lät han folket gå; och de välsignade Konungen, och gingo sina färde i sina hyddor, glädjandes och fröjdandes sig öfver allt det goda, som Herren med sinom tjenare David, och med sitt folk Israel, gjort hade.