< Psalms 69 >
1 For the end, [a Psalm] of David, for alternate [strains]. Save me, O God; for the waters have come in to my soul.
En Psalm Davids, om roserna, till att föresjunga. Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ.
2 I am stuck fast in deep mire, and there is no standing: I am come in to the depths of the sea, and a storm has overwhelmed me.
Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig.
3 I am weary [of] crying, my throat has become hoarse; mine eyes have failed by my waiting on my God.
Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud.
4 They that hate me without a cause are more than the hairs of my head: my enemies that persecute me unrighteously are strengthened: then I restored that which I took not away.
De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade.
5 O God, you know my foolishness; and my transgressions are not hidden from you.
Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda.
6 Let not them that wait on you, O Lord of hosts, be ashamed on my account: let not them that seek you, be ashamed on my account, O God of Israel.
Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre, Herre Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud.
7 For I have suffered reproach for your sake; shame has covered my face.
Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd.
8 I became strange to my brethren, and a stranger to my mother's children.
Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom.
9 For the zeal of your house has eaten me up; and the reproaches of them that reproached you are fallen upon me.
Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig.
10 And I bowed down my soul with fasting, and that was made my reproach.
Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill.
11 And I put on sackcloth for my covering; and I became a proverb to them.
Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af.
12 They that sit in the gate talked against me, and they that drank wine sang against me.
De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig.
13 But I [will cry] to you, O Lord, in my prayer; O God, it is a propitious time: in the multitude of your mercy hear me, in the truth of your salvation.
Men jag beder, Herre, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp.
14 Save me from the mire, that I stick not [in it]: let me be delivered from them that hate me, and from the deep waters.
Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten;
15 Let not the waterflood drown me, nor let the deep swallow me up; neither let the well shut its mouth upon me.
Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig.
16 Hear me, O Lord; for your mercy is good: according to the multitude of your compassions look upon me.
Hör mig, Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet;
17 And turn not away your face from your servant; for I am afflicted: hear me speedily.
Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga.
18 Draw near to my soul and redeem it: deliver me because of mine enemies.
Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull.
19 For you know my reproach, and my shame, and my confusion; all that afflict me are before you.
Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig.
20 My soul has waited for reproach and misery; and I waited for one to grieve with me, but there was none; and for one to comfort me, but I found none.
Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen.
21 They gave [me] also gall for my food, and made me drink vinegar for my thirst.
Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst.
22 Let their table before them be for a snare, and for a recompense, and for a stumbling block.
Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo.
23 Let their eyes be darkened that they should not see; and bow down their back continually.
Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara.
24 Pour out your wrath upon them, and let the fury of your anger take hold on them.
Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem.
25 Let their habitation be made desolate; and let there be no inhabitant in their tents:
Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor.
26 Because they persecuted him whom you have struck; and they have added to the grief of my wounds.
Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa.
27 Add iniquity to their iniquity; and let them not come into your righteousness.
Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till dina rättfärdighet.
28 Let them be blotted out of the book of the living, and let them not be written with the righteous.
Utskrapa dem utu de lefvandes bok; att de med de rättfärdiga icke uppskrefne varda.
29 I am poor and sorrowful; but the salvation of your countenance has helped me.
Men jag är elände, och hafver ondt; Gud, din hjelp beskydde mig.
30 I will praise the name of my God with a song, I will magnify him with praise;
Jag vill lofva Guds Namn med en viso, och vill högeliga ära honom med tacksägelse.
31 and [this] shall please God more than a young calf having horns and hoofs.
Det skall bättre täckas Herranom, än en stut, den horn och klöfvar hafver.
32 Let the poor see and rejoice; seek the Lord diligently, and you shall live.
De elände se det, och glädja sig; och de som Gud söka, dem skall hjertat lefva.
33 For the Lord hears the poor, and does not set at nothing his fettered ones.
Ty Herren hörer de fattiga, och föraktar icke sina fångna.
34 Let the heavens and the earth raise him, the sea, and all things moving in them.
Honom lofve himmelen, jorden och hafvet, och allt det deruti röres.
35 For God will save Sion, and the cities of Judea shall be built; and [men] shall dwell there, and inherit it.
Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer; att man der bo skall, och besitta dem.
36 And the seed of his servants shall possess it, and they that love his name shall dwell therein.
Och hans tjenares säd skall ärfva dem; och de som hans Namn älska, skola blifva derinne.