Psalms 137

1 For David, [a Psalm] of Jeremias. By the rivers of Babylon, there we sat; and wept when we remembered Sion.

Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

2 We hung our harps on the willows in the midst of it.

Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

3 For there they that had taken us captive asked of us the words of a song; and they that had carried us away [asked] a hymn, [saying], Sing us [one] of the songs of Sion.

Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

4 How should we sing the Lord's song in a strange land?

Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

5 If I forget you, O Jerusalem, let my right hand forget [its skill].

Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

6 May my tongue cleave to my throat, if I do not remember you; if I do not prefer Jerusalem as the chief of my joy.

Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

7 Remember, O Lord, the children of Edom in the day of Jerusalem; who said, Rase [it], rase [it], even to its foundations.

Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

8 Wretched daughter of Babylon! blessed [shall he be] who shall reward you as you have rewarded us.

Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

9 Blessed [shall he be] who shall seize and dash your infants against the rock.

Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.