Job 7
1 Is not the life of man upon earth a state of trial? and his existence as that of a hireling by the day?
En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
2 Or as a servant that fears his master, and one who has grasped a shadow? or as a hireling waiting for his pay?
Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
3 So have I also endured months of vanity, and nights of pain have been appointed me.
Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
4 Whenever I lie down, I say, When [will it be] day? and whenever I rise up, again [I say] when [will it be] evening? and I am full of pains from evening to morning.
Så snart jag har lagt mig, är min fråga: »När skall jag då få stå upp?» Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
5 And my body is covered with loathsome worms; and I waste away, scraping off clods of dust from my eruption.
Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
6 And my life is lighter than a word, and has perished in vain hope.
Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
7 Remember then that my life is breath, and mine eye shall not yet again see good.
Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
8 The eye of him that sees me shall not see me [again]: your eyes are upon me, and I am no more.
Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
9 [I am] as a cloud that is cleared away from the sky: for if a man go down to the grave, he shall not come up again: (Sheol h7585)
Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
10 and he shall surely not return to his own house, neither shall his place know him any more.
Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
11 Then neither will I refrain my mouth: I will speak being in distress; being in anguish I will disclose the bitterness of my soul.
Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12 Am I a sea, or a serpent, that you have set a watch over me?
Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13 I said that my bed should comfort me, and I would privately counsel with myself on my couch.
När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
14 You scare me with dreams, and do terrify me with visions.
då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
15 You will separate life from my spirit; and yet [keep] my bones from death.
Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
16 For I shall not live for ever, that I should patiently endure: depart from me, for my life [is] vain.
Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
17 For what is man, that you have magnified him? or that you give heed to him?
Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
18 Will you visit him till the morning, and judge him till [the time of] rest?
synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
19 How long do you not let me alone, nor let me go, until I shall swallow down my spittle?
Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
20 If I have sinned, what shall I be able to do, O you that understand the mind of men? why have you made me as your accuser, and [why] am I a burden to you?
Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
21 Why have you not forgotten my iniquity, and purged my sin? but now I shall depart to the earth; and in the morning I am no more.
Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
