Job 7
1 Is not the life of man upon earth a state of trial? and his existence as that of a hireling by the day?
Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
2 Or as a servant that fears his master, and one who has grasped a shadow? or as a hireling waiting for his pay?
Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
3 So have I also endured months of vanity, and nights of pain have been appointed me.
Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
4 Whenever I lie down, I say, When [will it be] day? and whenever I rise up, again [I say] when [will it be] evening? and I am full of pains from evening to morning.
När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
5 And my body is covered with loathsome worms; and I waste away, scraping off clods of dust from my eruption.
Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
6 And my life is lighter than a word, and has perished in vain hope.
Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
7 Remember then that my life is breath, and mine eye shall not yet again see good.
Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
8 The eye of him that sees me shall not see me [again]: your eyes are upon me, and I am no more.
Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
9 [I am] as a cloud that is cleared away from the sky: for if a man go down to the grave, he shall not come up again: (Sheol h7585)
Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
10 and he shall surely not return to his own house, neither shall his place know him any more.
Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
11 Then neither will I refrain my mouth: I will speak being in distress; being in anguish I will disclose the bitterness of my soul.
Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
12 Am I a sea, or a serpent, that you have set a watch over me?
Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
13 I said that my bed should comfort me, and I would privately counsel with myself on my couch.
Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
14 You scare me with dreams, and do terrify me with visions.
När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
15 You will separate life from my spirit; and yet [keep] my bones from death.
Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
16 For I shall not live for ever, that I should patiently endure: depart from me, for my life [is] vain.
Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
17 For what is man, that you have magnified him? or that you give heed to him?
Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
18 Will you visit him till the morning, and judge him till [the time of] rest?
Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
19 How long do you not let me alone, nor let me go, until I shall swallow down my spittle?
Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
20 If I have sinned, what shall I be able to do, O you that understand the mind of men? why have you made me as your accuser, and [why] am I a burden to you?
Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
21 Why have you not forgotten my iniquity, and purged my sin? but now I shall depart to the earth; and in the morning I am no more.
Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.
