Job 3
1 After this Job opened his mouth, and cursed his day,
Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
2 saying,
Job tog till orda och sade:
3 Let the day perish in which I was born, and that night in which they said, Behold a boy!
Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
4 Let that night be darkness, and let not the Lord regard it from above, neither let light come upon it.
Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
5 But let darkness and the shadow of death seize it; let blackness come upon it;
Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
6 let that day and night be cursed, let darkness carry them away; let it not come into the days of the year, neither let it be numbered with the days of the months.
Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
7 But let that night be pain, and let not mirth come upon it, nor joy.
Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
8 But let him that curses that day curse it, [even] he that is ready to attack the great whale.
Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
9 Let the stars of that night be darkened; let it remain [dark], and not come into light; and let it not see the morning star arise:
Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
10 because it shut not up the gates of my mother's womb, for [so] it would have removed sorrow from my eyes.
eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
11 For why died I not in the belly? and [why] did I not come forth from the womb and die immediately?
Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
12 and why did the knees support me? and why did I suck the breasts?
Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
13 Now I should have lain down and been quiet, I should have slept and been at rest,
Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
14 with kings [and] councillors of the earth, who gloried in [their] swords;
vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
15 or with rulers, whose gold was abundant, who filled their houses with silver:
ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
16 or [I should have been] as an untimely birth proceeding from his mother's womb, or as infants who never saw light.
eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
17 There the ungodly have burnt out the fury of rage; there the wearied in body rest.
Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
18 And the men of old time have together ceased to hear the exactor's voice.
där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
19 The small and great are there, and the servant that feared his lord.
Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
20 For why is light given to those who are in bitterness, and life to those souls which are in griefs?
Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
21 who desire death, and obtain it not, digging [for it] as [for] treasures;
åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
22 and would be very joyful if they should gain it?
åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
23 Death [is] rest to [such] a man, for God has hedged him in.
varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
24 For my groaning comes before my food, and I weep being beset with terror.
Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
25 For the terror of which I meditated has come upon me, and that which I had feared has befallen me.
ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
26 I was not at peace, nor quiet, nor had I rest; yet wrath came upon me.
Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
