Job 29
1 And Job continued and said in his parable,
Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:
2 Oh that I were as in months past, wherein God preserved me!
Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.
3 As when his lamp shone over my head; when by his light I walked through darkness.
Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;
4 [As] when I steadfastly pursued my ways, when God took care of my house.
Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;
5 When I was very fruitful, and my children were about me;
Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;
6 when my ways were moistened with butter, and the mountains flowed for me with milk.
Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;
7 When I went forth early in the city, and the seat was placed for me in the streets.
Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;
8 The young men saw me, and hid themselves: and all the old men stood up.
Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;
9 And the great men ceased speaking, and laid their finger on their mouth.
Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;
10 And they that heard [me] blessed me, and their tongue clave to their throat.
Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.
11 For the ear heard, and blessed me; and the eye saw me, and turned aside.
Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.
12 For I saved the poor out of the hand of the oppressor, and helped the fatherless who had no helper.
Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.
13 Let the blessing of the perishing one come upon me; yes, the mouth of the widow has blessed me.
Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.
14 Also I put on righteousness, and clothed myself with judgment like a mantle.
Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.
15 I was the eye of the blind, and the foot of the lame.
Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.
16 I was the father of the helpless; and I searched out the cause which I knew not.
Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.
17 And I broke the jaw teeth of the unrighteous; I plucked the spoil out of the midst of their teeth.
Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.
18 And I said, My age shall continue as the stem of a palm tree; I shall live a long while.
Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.
19 [My] root was spread out by the water, and the dew would lodge on my crop.
Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.
20 My glory was fresh in me, and by bow prospered in his hand.
Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.
21 [Men] heard me, and gave heed, and they were silent at my counsel.
De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.
22 At my word they spoke not again, and they were very gland whenever I spoke to them.
Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.
23 As the thirsty earth expecting the rain, so they [waited for] my speech.
De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.
24 Were I to laugh on them, they would not believe [it]; and the light of my face has not failed.
Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.
25 I chose out their way, and sat chief, and lived as a king in the midst of warriors, as one comforting mourners.
När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.
