Job 19
1 Then Job answered and said,
Job svarade, och sade:
2 How long will you vex my soul, and destroy me with words? only know that the Lord has dealt with me thus.
Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
3 You speak against me; you do not feel for me, but bear hard upon me.
I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
4 Yes verily, I have erred in truth, (but the error abides with myself) in having spoken words which it was not right [to speak]; and my words err, and are unreasonable.
Far jag vill, så far jag mig vill.
5 But alas! for you magnify yourselves against me, and insult me with reproach.
Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
6 Know then that it is the Lord that has troubled [me], and has raised his bulwark against me.
Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
7 Behold, I laugh at reproach; I will not speak: [or] I will cry out, but [there is] nowhere judgment.
Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
8 I am fenced round about, and can by no means escape: he has set darkness before my face.
Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
9 And he has stripped me of my glory, and has taken the crown from my head.
Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
10 He has torn me around about, and I am gone: and he has cut off my hope like a tree.
Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
11 And he has dreadfully handled me in anger, and has counted me for an enemy.
Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
12 His troops also came upon me with one accord, liars in wait compassed my ways.
Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
13 My brethren have stood aloof from me; they have recognized strangers [rather] than me: and my friends have become pitiless.
Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
14 My nearest of kin have not acknowledged me, and they that knew my name, have forgotten me.
Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
15 [As for] my household, and my maidservants, I was a stranger before them.
Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
16 I called my servant, and he listened not; and my mouth entreated [him].
Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
17 And I implored my wife, and earnestly entreated the sons of my concubines.
Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
18 But they rejected me for ever; whenever I rise up, they speak against me.
Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
19 They that saw me abhorred me: the very persons whom I had loved, rose up against me.
Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
20 My flesh is corrupt under my skin, and my bones are held in [my] teeth.
Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
21 Pity me, pity me, O friends; for it is the hand of the Lord that has touched me.
Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
22 Therefore do you persecute me as also the Lord [does], and are not satisfied with my flesh?
Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
23 For oh that my words were written, and that they were recorded in a book forever,
Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
24 with an iron pen and lead, or graven in the rocks!
Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
25 For I know that he is eternal who is about to deliver me,
Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
26 [and] to raise up upon the earth my skin that endures these [sufferings]: for these things have been accomplished to me of the Lord;
Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
27 which I am conscious of in myself, which mine eye has seen, and not another, but all have been fulfilled to me in [my] bosom.
Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
28 But if you shall also say, What shall we say before him, and [so] find the root of the matter in him?
Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
29 Do you also beware of deceit: for wrath will come upon transgressors; and then shall they know where their substance is.
Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
