Ecclesiastes 1
1 The words of the Preacher, the son of David, king of Israel in Jerusalem.
Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.
2 Vanity of vanities, said the Preacher, vanity of vanities; all is vanity.
Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.
3 What advantage [is there] to a man in all his labor that he takes under the sun?
Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?
4 A generation goes, and a generation comes: but the earth stands for ever.
En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.
5 And the sun arises, and the sun goes down and draws toward its place;
Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.
6 arising there it proceeds southward, and goes round toward the north. The wind goes round and round, and the wind returns to its circuits.
Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.
7 All the rivers run into the sea; and yet the sea is not filled: to the place whence the rivers come, there they return again.
Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.
8 All things are full of labor; a man will not be able to speak [of them]: neither shall the eye be satisfied with seeing, neither shall the ear be filled with hearing.
All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.
9 What is that which has been? the very thing which shall be: and what is that which has been done? the very thing which shall be done: and there is no new thing under the sun.
Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.
10 [Who is he] that shall speak and say, Behold, this is new? it has already been in the ages that have passed before us.
Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.
11 There is no memorial to the first things; neither to the things that have been last shall their memorial be with them that shall at the last [time].
Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.
12 I the Preacher was king over Israel in Jerusalem.
Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;
13 And I applied my heart to seek out and examine by wisdom concerning all things that are done under heaven, for God has given to the sons of men an evil trouble to be troubled therewith.
Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.
14 I saw all the works that were wrought under the sun; and, saw, all were vanity and waywardness of spirit.
Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.
15 That which is crooked can’t be made straight: and deficiency can’t be numbered.
Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.
16 I spoke in my heart, saying, Behold, I am increased, and have acquired wisdom beyond all who were before me in Jerusalem: also I applied my heart to know wisdom and knowledge.
Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.
17 And my heart knew much—wisdom, and knowledge, parables and understanding: I perceived that this also is waywardness of spirit.
Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.
18 For in the abundance of wisdom is abundance of knowledge; and he that increases knowledge will increase sorrow.
Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.
