Psalms 74
1 Maschil of Asaph. O God, why hast thou cast [us] off for ever? [why] doth thine anger smoke against the sheep of thy pasture?
En undervisning Assaphs. Gud, hvi förkastar du oss så alldeles; och äst så grymmeliga vred öfver dina fosterfår?
2 Remember thy congregation, [which] thou hast purchased of old; the rod of thine inheritance, [which] thou hast redeemed; this mount Zion, wherein thou hast dwelt.
Tänk uppå dina menighet, den du af ålder förvärfvat, och dig till arfvedel förlöst hafver; uppå Zions berg, der du bor.
3 Lift up thy feet unto the perpetual desolations; [even] all [that] the enemy hath done wickedly in the sanctuary.
Trampa dem på fötterna, och stöt dem platt neder i grund. Fienden hafver all ting förderfvat i helgedomenom.
4 Thine enemies roar in the midst of thy congregations; they set up their ensigns [for] signs.
Dina ovänner ryta uti dinom husom, och sätta sina afgudar der in.
5 [A man] was famous according as he had lifted up axes upon the thick trees.
Man ser yxerna ofvantill blänka, såsom man i en skog högge;
6 But now they break down the carved work thereof at once with axes and hammers.
Och sönderhugga all dess tafvelverk med yxer och bilor.
7 They have cast fire into thy sanctuary, they have defiled [by casting down] the dwelling place of thy name to the ground.
De uppbränna din helgedom; de oskära dins Namns boning i grund.
8 They said in their hearts, Let us destroy them together: they have burned up all the synagogues of God in the land.
De tala i sitt hjerta: Låter oss skinna dem; de uppbränna all Guds hus i landena.
9 We see not our signs: [there is] no more any prophet: neither [is there] among us any that knoweth how long.
Vår tecken se vi intet, och ingen Prophet predikar mer, och ingen, lärare lärer oss mer.
10 O God, how long shall the adversary reproach? shall the enemy blaspheme thy name for ever?
Ack! Gud, huru länge skall ovännen försmäda; och fienden så alldeles förlasta ditt Namn?
11 Why withdrawest thou thy hand, even thy right hand? pluck [it] out of thy bosom.
Hvi vänder du dina hand ifrå, och dina högra hand så platt ifrå ditt sköt?
12 For God [is] my King of old, working salvation in the midst of the earth.
Men Gud är min Konung af ålder; den all hjelp gör, som på jordene sker.
13 Thou didst divide the sea by thy strength: thou brakest the heads of the dragons in the waters.
Du sönderdelar hafvet genom dina kraft, och sönderslår drakarnas hufvud i vattnet.
14 Thou brakest the heads of leviathan in pieces, [and] gavest him [to be] meat to the people inhabiting the wilderness.
Du sönderkrossar hufvuden af hvalfiskarna, och gifver dem folkena i öknene till spis.
15 Thou didst cleave the fountain and the flood: thou driedst up mighty rivers.
Du låter uppvälla källor och bäcker; du låter borttorkas starka strömmar.
16 The day [is] thine, the night also [is] thine: thou hast prepared the light and the sun.
Dag och natt äro dine; du gör, att både sol och stjernor sitt vissa lopp hafva.
17 Thou hast set all the borders of the earth: thou hast made summer and winter.
Du sätter hvarjo lande sina gränsor; sommar och vinter gör du.
18 Remember this, [that] the enemy hath reproached, O LORD, and [that] the foolish people have blasphemed thy name.
Så betänk dock det, att fienden försmäder Herran, och ett galet folk lastar ditt Namn.
19 O deliver not the soul of thy turtledove unto the multitude [of the wicked: ] forget not the congregation of thy poor for ever.
Gif dock icke dins turturdufvos själ vilddjurena, och förgät icke så platt dina fattiga kreatur.
20 Have respect unto the covenant: for the dark places of the earth are full of the habitations of cruelty.
Tänk uppå förbundet; ty landet är allt omkring jämmerliga förhärjadt, och husen äro nederrifne.
21 O let not the oppressed return ashamed: let the poor and needy praise thy name.
Låt icke de ringa afgå med skam; ty de fattige och elände lofva ditt Namn.
22 Arise, O God, plead thine own cause: remember how the foolish man reproacheth thee daily.
Upp, o Gud, och uträtta dina sak; tänk uppå den försmädelse, som dig dagliga af de galna vederfars.
23 Forget not the voice of thine enemies: the tumult of those that rise up against thee increaseth continually.
Förgät icke dina fiendars skri; dina ovänners rasande varder ju längre ju större.
